När jag medverkade i mitt första möte i Bryssel i början av februari hade en stark majoritet redan bildats. Den kretsade kring Tysklands nitiska finansminister och dess uppdrag var att blockera alla avtal som byggde på samsyn mellan vår nyvalda regering och resten av eurozonen.
Därför hade fem månaders intensiva förhandlingar aldrig en chans. De var dömda att leda till ett dödläge, med syftet att bana väg för det dr Schäuble hade bestämt var ”optimalt” långt innan vår regering ens hade valts: Att Grekland skulle lirkas ut ur eurozonen som ett sätt att tukta de medlemsstater som stod emot hans väldigt specifika plan för en omstrukturering av eurozonen. Det här är inte min teori, han sade det till mig!
Jag skriver inte detta som en grekisk politiker som är kritisk till tysk medias kränkning av våra rimliga förslag, till Berlins vägran att allvarligt överväga vår sansade plan för omstrukturering av skulden, till den europeiska centralbankens högst politiska beslut att strypa vår regering, till eurogruppens beslut att låta ECB stänga ner våra banker. Jag skriver detta som en europé som observerar en specifik plan för Europa som uppenbarar sig – dr Schäubles plan. Och jag ställer en enkel fråga till läsarna:
Är det här en plan som du godtar? Är den här planen bra för Europa?
Dr Schäubles plan för eurozonen
Lavinen av giftiga så kallade ”bail-outs” som följde eurozonens första finanskris är gott bevis på att den icke-trovärdiga ”inga bailouts-klausulen” var ett förfärligt substitut för en politisk union. Wolfgang Schäuble vet detta och har varit tydlig med sin plan att skapa en tätare union. ”Idealiskt vore om Europa var en politisk union”, skrev han i en artikel tillsammans med Karl Lamers, CDU:s, tyska kristdemokraternas, förre utrikespolitiska talesperson (Financial times, 1 september 2014). Dr Schäuble har rätt när han förespråkar institutionella ändringar som kan ge eurozonen de politiska verktyg som den saknar. Inte bara därför att det annars är omöjligt att ta itu med eurozonens nuvarande kris, men också för att förbereda vår monetära union för nästa kris. Frågan är: Är just hans plan en bra sådan? Är det planen som européerna bör vilja ha? Hur föreslår dess utformare att den ska genomföras?
Schäuble och Lamers plan vilar på två grundtankar: ”Varför inte ha en europeisk budgetkommissionär med makten att avslå nationella budgetar om de inte passar med reglerna vi tillsammans kommit överens om?” frågade de, ”Vi understödjer också ett ’eurozonsparlament’, bestående av EU-parlamentsledamöter, från eurozonens länder för att stärka den demokratiska legitimitet som beslut som påverkar hela valutablocket behöver.”
Planen är odemokratisk
Det första att ta upp om Schäuble och Lamers plan är att den strider mot alla vanliga tankar om demokratisk federalism. En federal demokrati, som Tyskland, USA, eller Australien, grundas i dess medborgares suveränitet, som syns i dess representanters positiva kraft att lagstifta om det som måste göras å medborgarnas vägnar.
I skarp kontrast till det ser Schäuble och Lamers plan bara negativa krafter: En eurozonsbudgetens överherre (kanske en glorifierad version av eurogruppens president) som bara har negativa vetokrafter över nationella parlament. Problemet är tudelat. För det första skulle det inte vara tillräckligt för att säkra eurozonens makroekonomi. För det andra skulle den strida mot grundläggande principer inom den västerländska liberala demokratin.
Betänk händelser både före eurokrisens utbrott 2010 och efteråt. Om dr Schäubles skatteöverherre hade funnits före krisen hade hen kanske kunnat lägga ett veto mot den grekiska regeringens utsvävningar, men hen skulle inte ha kunnat göra någonting åt den flodvåg av lån som flödade från de privata bankerna i Frankfurt och Paris till de perifera privata bankerna. Dessa utflöden av kapital utgjorde grunden till den ohållbara skulden som, oundvikligen, flyttades tillbaka till allmänhetens axlar samma ögonblick som de finansiella marknaderna imploderade. Efter krisen hade dr Schäubles budgetkommissionär också varit maktlös, när hen möttes av flera staters potentiella ekonomiska problem som orsakats av deras bailouts (direkta eller indirekta) av privata banker.
Oförmögen att förebygga krisen
I korthet skulle innehavaren av den nya högt uppsatta tjänst som Schäuble och Lamers föreställer sig ha varit oförmögen att förebygga orsakerna till krisen och att hantera dess konsekvenser. Varje gång hen faktiskt agerade genom att lägga veto mot en nationell budget skulle den högt uppsatta tjänsten för övrigt upphäva ett europeiskt folks suveränitet, utan att ersätta den med en högre uppsatt suveränitet, på en federal eller överstatlig nivå.
Dr Schäuble ha varit imponerande konsekvent i sitt hyllande av en politisk union som går emot den demokratiska federationens grundläggande principer. I en artikel i tyska tidningen Frankfurter allegemeine zeitung , som publicerades 8 juni 2000, avfärdade han den ”akademiska debatt” som pågick över huruvida Europa skulle vara ”... en federation eller en ”allians av stater”. Hade han rätt i att det inte finns någon skillnad mellan en federation och en ”allians av stater”? Jag hävdar att hans misslyckande att skilja mellan de två innebär ett stort hot mot europeisk demokrati.
Dåliga förutsättningar för demokrati
En sak som ofta glöms bort om liberala demokratier är att deras lagar och författnings legitimitet inte bestäms av dess juridiska innehåll, utan av politik. Att påstå, som Schäuble gjorde 1995, och antydde igen 2014, att det inte spelar någon roll huruvida eurozonen är en allians bestående av suveräna stater eller en enda federal stat är att med vilje ignorera att det senare kan skapa politisk auktoritet medan den tidigare inte kan det.
En ”allians av stater” kan, förstås, skapa avtal som gynnar alla parter mot en gemensam fiende (exempelvis i sammanhang som militära försvarsallianser), eller komma överens om gemensamma industristandarder, eller till och med skapa en egen frihandelszon. Men en sådan allians bestående av suveräna stater kan aldrig legitimt skapa en överherre med rätten att skada en stats självstyre eftersom det inte finns någon kollektiv suveränitet som täcker hela alliansen och som ger den politiska befogenhet som krävs.
Det här är anledningen till att skillnaden mellan federation och en ”allians av stater” är enormt viktig. Medan en federation ersätter självstyret som en nation eller stat förlorar med ett nytt självstyre på federal och enhetsnivå, är centraliserad makt inom en ”allians av stater” per definition inte legitim och saknar en suverän stat som kan dela ut den legitimiteten. Inte heller kan någon eurokammare eller Europaparlamentet, som själv saknar makten att lagstifta när det vill, legitimera denna budgetkommissionärs vetomakt över nationella parlament.
För att uttrycka det på ett lite annorlunda sätt – små nationer, som till exempel Island, har beslut som de måste fatta inom sina bredare begränsningar som har skapats för dem av naturen och resten av mänskligheten. Oavsett hur begränsade valmöjligheterna är har Islands stat absolut auktoritet att ställa sina folkvalda till svars för de beslut de fattat inom nationens exogena begränsningar och att fälla all lagstiftning som de tidigare beslutat om. I kontrast till det kan eurozonens finansministrar ofta komma tillbaka från eurogruppens möten, fördömande de beslut de just har skrivit under, med standardursäkten ”det var det bästa vi kunde förhandla oss till inom eurogruppen”.
Eurokrisen har gjort att detta tomrum i mitten av Europa har växt förfärligt. En informell myndighet, eurogruppen, som inte skriver protokoll, inte lyder några nedskrivna regler och som ingen kan kräva ansvar från, styr världens största makroekonomi, med en centralbank som knappt kan hålla sig inom sina egna vaga regler som den själv skapar allteftersom, och ingen sorts stat som kan ge den nödvändiga grunden av politisk legitimitet som skattemässiga och monetära beslut måste vila på.
Kommer dr Schäubles plan att bota detta oförsvarliga styrningssystem? Om någonting skulle den klä eurogruppens nuvarande ineffektiva makrostyre och politiska auktoritarism i pseudo-legitimitet. Det skadliga i den nuvarande ”alliansen av stater” skulle skrivas i sten och drömmen om en demokratisk europeisk federation skulle skjutas längre in i en oviss framtid.
Dr Schäubles farliga strategi
I maj, vid sidan av ännu ett eurogruppmöte, hade jag privilegiet att få ha ett fascinerande samtal med dr Schäuble. Vi talade utförligt om både Grekland och eurozonens framtid. Senare den dagen hade eurogruppens agenda en punkt om framtida institutionella förändringar för att stärka eurozonen. Under det samtalet var det väldigt tydligt att dr Schäubles plan var axeln som resten av finansministrarna kretsade kring.
Även om grexit inte direkt togs upp under det eurogruppmötet med 19 ministrar, plus institutionens ledare, så gjordes definitivt förtäckta hänvisningar till det. Jag hörde en kollega säga att medlemsstater som inte kan leva upp till sina förpliktelser inte skulle räkna med eurozonens odelbarhet, eftersom det var livsviktigt med förstärkt disciplin. Några nämnde vikten att ge en permanent eurogruppspresident makten att lägga veto mot nationella budgetar. Andra diskuterade behovet att samla en eurokammare med parlamentsledamöter för att legitimera hens auktoritet. Ekon av dr Schäubles plan studsade runt hela rummet.
Av det samtalet och mina diskussioner med Tysklands finansminister att döma, är grexit en avgörande del av dr Schäubles plan, en del som får fart på planens genomförandeprocess. En kontrollerad ökning av grekernas långvariga lidande, som intensifieras av stängda banker samtidigt som det lindras av lite humanitär hjälp, förebådades som starten på den nya eurozonen. Å ena sidan skulle grekernas öde fungera som en sedelärande berättelse för regeringar som leker med tanken på att utmana de existerande ”reglerna” (som Italien), eller att motstå överföringen av nationens självstyre i budgetfrågor till eurogruppen (som Frankrike). Å andra sidan skulle tanken på (begränsade) skatteöverföringar (till exempel en bankunion och en gemensam arbetslöshetskassa) kunna erbjuda en nödvändig morot (som mindre nationer längtar efter).
Om vi sätter våra moraliska och filosofiska protester mot tanken att bilda en bättre union genom kontrollerade förbättringar i lidandet av en väljande medlemsstat åt sidan, ställer flera bredare frågor genast sig själva:
Helgar ändamålet medlen? Är avskaffandet av eurozonens konstitutionella odelbarhet ett tryggt sätt att säkra dess framtid som ett område fullt av delat välstånd? Hjälper det rituella offret av en medlemsstat till att föra européerna närmare varandra?
Gör argumentet att val inte kan ändra någonting i skuldsatta medlemsstater att man litar på Europas institutioner?
Eller kan det ha motsatt effekt, allteftersom att rädsla och har blir väletablerade delar av Europas förbindelser?
Slutsats: Europa vid ett vägskäl
Eurozonens bristfälliga grund avslöjades först i Grekland, innan krisen spred sig. Fem år senare står Grekland i rampljuset igen när Tysklands enda överlevande statsman från eran som bildade euron, dr Wolfgang Schäuble, har en plan för att renovera Europas monetära union som innebär att unionen ska göra sig av med Grekland med ursäkten att den grekiska regeringen inte har några ”trovärdiga” reformer att erbjuda.
I verkligheten hade en eurogrupp som är såld på dr Schäubles plan och strategi aldrig haft en allvarlig tanke på att nå en ny överenskommelse med Grekland som reflekterade gemensamma intressen mellan både kreditorer och en nation vars inkomst hade krossats och vars samhälle var splittrat som ett resultat av ett dåligt utformat ”program”. Det officiella Europas insisterande att detta misslyckade ”program” skulle antas av vår nya regering ”eller annars” var bara utlösaren för genomförandet av dr Schäubles plan.
Det är ganska avslöjande att vår regerings argument att Greklands skuld måste omstruktureras som en del av en gångbar överenskommelse bekräftades ögonblicket förhandlingarna kollapsade, när det var för sent. Den internationella valutafonden var den första institutionen att bekräfta det. Anmärkningsvärt nog erkände även dr Schäuble själv att skuldlättnad var nödvändig, men han skyndade att tillägga att det var politiskt ”omöjligt”. Jag är säker på att han egentligen menade att det var icke önskvärt, för honom, för att hans mål är att rättfärdiga en grexit som utlöser genomförandet av hans plan för Europa.
Möjligtvis är det sant att min, en grek som har spelat en huvudroll i de senaste fem månadernas förhandlingar, bedömning av Scäuble och Lamers plan och deras medel, är för partisk när det gäller tyska frågor.
Tyskland har alltid varit en lojal europeisk ”medborgare” och det tyska folket, till deras heder, alltid har längtat efter att integrera sin nationsstat, att förlora sig själva på ett sätt, i ett förenat Europa. Så, om vi sätter mina åsikter i saken åt sidan, är frågan denna:
Vad tycker du om saken, kära läsare? Är dr Schäubles plan i enlighet med din dröm om ett demokratiskt Europa? Eller kommer dess genomförande, med start i behandlingen av Grekland som någonting mellan en pariastat och ett offerlamm, sätta igång en evig rundgång mellan ekonomisk osäkerhet och det auktoritära styret som bidrar till dess existens? Yanis Varoufakis
Översättning: Andrea Wesslén
Texten har tidigare publicerats i Die Zeit.
