En pojke lägger sig och sparkar mot sin förälder på golvet i förskolans kapprum. En flicka dopas med russin och klämmisar för att orka gå hem utan att få ett utbrott. En mamma faller med matkassar i famnen när hon desperat försöker hinna med bussen från jobbet.
Alla som haft ett barn på förskola och samtidigt försökt sköta ett heltidsjobb vet att det kräver färdigheter i trolleri.
Samtidigt är problemen på svensk förskola enorma: grupperna är för stora och personalbristen så allvarlig att det pågår en ständig och fullt begriplig flykt från yrket. Och en stökig miljö på förskolan drabbar självklart inte bara personalen, våra barn får också betala för politikernas oförmåga att värdera omsorgsarbete. Värst är det självklart för de barn som behöver vår omsorg allra mest.
I ett sånt läge är det inte ett mirakel att föräldrar tar beslutet att gå ner i arbetstid. Beslutet är i själva verket helt rimligt. Problemet är att dessa omsorgshandlingar bestraffas ekonomiskt. Och att det med rådande uppsättningar av könsroller och tillhörande regihänvisningar främst är kvinnorna som drabbas. De straffas karriärsmässigt, genom att helt enkelt få sätta yrkesdrömmarna på paus. De drabbas ekonomiskt av att på sikt få sämre pension. Allt medan samhället fortsätter att curla och skapa gräddfiler för pappor som väljer ojämställdhet.
För några år sedan blev arbetstidsfrågan superhet: positiva exempel från svenska arbetsplatser som testat arbetstidsförkortning skapade nyheter internationellt och arbetskritikens husgud Roland Paulsen blev tryckt på tygkassar och intervjuades i stort sett av varje nyhetsredaktion.
Politiskt hände också grejer. Påhejat av den allt mer arbetskritiska opinionen och med ett Feministiskt Initiativ flåsandes i nacken valde Vänsterpartiet att utnämna arbetstiden till en av partiets tre viktigaste frågor inför valet.
Sen blev det tyst.
Till viss del är tystnaden visserligen väntad. Det är precis den typen av rättvisefrågor som först bortprioriteras när politiken – exempelvis genom fotbojor till januariavtal – tvingas högerut och all debatt följer efter.
Det har satsats mycket politisk kraft på att göra heltid till norm inom kvinnodominerade yrken. Gott så. Men långt ifrån tillräckligt. När heltiden skadar kvinnors hälsa måste vi kräva mer.
Kortare arbetstid är en reform som skulle ge positiva effekter på en mängd olika plan. Med nya stressrelaterade ohälsosiffror ringande i öronen skulle jag till och med vilja utnämna den till den viktigaste arbetsmarknadspolitiska frågan av alla.
Men de arbetskritiska vindarna har börjat mojna. En vänster med blicken vänd mot framtiden har ett ansvar att driva frågan – även när medvinden avtar och mittenröran i svensk politik drar åt motsatt håll.