Allt det här är konstigt eftersom vi inte har någon inflation att tala om i världens rika stater. Den gick ner i mitten på 90-talet och har sedan legat på en miniminivå, till och med på en minusnivå, det vill säga att pengarna stiger i värde.
Så varför pratar man om inflation nu?
Som med mycket annat handlar det om nyliberal politik.
Starka krafter vill bromsa offentliga investeringar. Och löntagarna ska övertygas om att de inte ska kompensera för höjda priser genom lönekamp. För då kommer inflationen, påstår man.
Är det sant?
Nej, det är klart det inte är sant.
Inget dramatiskt
Att pengar blir mindre värda år från år är inget dramatiskt i ett kapitalistiskt samhälle. Det handlar i grunden om att kapital inte ska läggas på hög, utan användas. En liten värdeminskning gör att det inte blir lönsamt att spara pengar ”i madrassen”, det får fart på ekonomin och dessutom minskar den kostnaden för lån genom att lånen blir mindre och mindre värda.
Med en inflation på två procent försvinner ett lån i stort sett på 50 år.
Ett samhälle utan inflation innebär att löntagare som måste ta lån för bostäder, aldrig kommer kunna betala dem. Enda sättet att kunna kliva ur lånefällan är om priserna på bostäderna stiger och den gamla lägenheten efter några år är värd mycket mer.
Och det är ju så det sett ut de sista 30 åren.
Samtidigt innebär ett sådant samhälle att de som har kapital tjänar på att inte använda det. Minusränta ger överskott fast man inget gör.
Men nu är det sällan så kapitalägare tänker. Istället uppstår en spekulation där man placerar pengar i olika kortsiktiga marknader för att göra snabba vinster. Den fullständigt absurda börsuppgången i Sverige är ett bra exempel på det. Ju mer pengar som petas in på sådana marknader, desto mer stiger ”värdet”.
Men en börsuppgång kallas inte inflation trots att aktiernas pris bara stiger och stiger. Och en bostadsrätt kallas inte inflation trots att den bara blir dyrare och dyrare. Inflation är nämligen inte detsamma som att saker kostar mer.
Drabbar inte en majoritet
Inflation är när det mesta i ett samhälle blir en spiral av ökade priser och för att det ska ske krävs mer än bara prisökningar. De måste vara envetna, nästan automatiska och de måste ske i den del av samhället där de flesta påverkas. Om priset på lyxbilar stiger stadigt betyder inte det särskilt mycket för ett samhälle. Men om maten blir dyrare varje år så påverkar det den stora massan som utgör den stora delen av ekonomin. Och då förändras beteendet hos många.
Men det är inte så vår ekonomi ser ut idag.
Vi har prisökningar på energi och på drivmedel. Det är en skakning på marknaden som beror på att man inte investerat tillräckligt i ny energi och nya system, men det är inte inflation.
Vi har hyreshöjningar som väntar för att politiken ger upp regleringar och låter ”marknaden” få mer makt. Då pressar fastighetsägarna ut högre vinster ur boendet. Men det är inte inflation i sig.
Vi hade stora prisökningar på trävaror när corona började släppa, vilka skapade en spiral av snabb spekulation men nu sjunker samma priser då det aldrig handlade om inflation.
Inflation är inte prishöjningar rakt av, det är penningsvärdeförsämring som slår över hela ekonomin. Och där är vi inte.
En viktig sak är att offentlig skuldsättning inte automatiskt skapar inflation. Isåfall skulle vi haft megainflation de senaste 20 åren eftersom världens stater är skuldsatta långt över den BNP världen har.
Skyll inte på löntagare
Det finns många teorier om inflation, men ingen riktigt heltäckande. En del skyller på räntan, när bankerna får ta ränta på pengar sjunker pengarnas värde, 100 lånade kronor blir 95 kronor i verkligheten. Andra pekar på kapitalägares lathet. Det enklaste sättet att försvara vinster vid en minskad tillväxt är att höja priserna, det gör man först innan man börjar investera för att minska produktionskostnader.
En del skyller på löntagarna men seriösa undersökningar om löntagarnas roll i inflationen handlar om några procent av helheten, inte inflationen som sådan.
Sedan finns förstås förväntningarnas magi i en spekulationsekonomi. Ett enkelt sätt att öka inflationsryktena är genom att säga att nu kommer inflationen. Det är det svenska bankekonomer gör när de går ut och varnar om att nu kommer den. Om centralbankerna börjar höja räntan så skapar man dessutom inflation även om målet är att minska inflationen kortsiktigt.
Slutligen finns det periodvis behov av inflation från den ekonomiska makten. Om löntagarna är svaga kan inflation hjälpa kapitalägare att behålla vinster genom att företagens lån blir billigare. Men är löntagarna starka, vilket historiskt gällt sedan andra världskriget fram till 80-talet, då har löntagarna faktiskt fått mer under inflationstider än när inflationen varit låg.
Vill stoppa investeringar
Idag finns det lite som talar för en inflation. Men det finns många som pratar om det, särskilt bland de ”experter” som får uttala sig i media. Politiskt handlar det då om att man påstår att en storskalig offentlig expansion för att ställa om världen med en grön investeringsvåg skapar inflation. Bättre att skynda långsamt. Det är en naiv syn på den klimatkris vi står inför. Utan storskaliga investeringar så kommer vi knappast klara energi och matproduktion för världen till dagens priser.
Men det finns också långsiktiga förändringar som kraftigt talar mot inflationen.
Demografiskt förändras världen. I land efter land pensioneras allt fler löntagare och det som händer efter arbetsåren är oftast en lägre konsumtion men också att löntagares sparade kapital börjar plockas ut de sista ljuva åren.
Den här demografiska förändringen är en brutal kraft över de stora ekonomierna och går inte hindra, inte ens Japans enorma försök att stimulera familjers konsumtion med gratispengar har klarat att stoppa det landets deflation.
Ropen om inflationen som kommer blir vi inte av med.
Men verklig inflation är nog långt borta.
