Dessa uttryck för upprördhet var helt berättigade. Det som är lite märkligt är att Applebaum, efter över tre månader av krig i Gaza, fortfarande inte uppmärksammat på X, där hon ofta kommenterar, att Israel attackerat sjukhus där. Hon har inte gjort det trots att en granskning av Washington Post i december konstaterade att Israel ”genomfört upprepade och omfattande luftangrepp nära sjukhus” och därmed bidragit till en folkhälsokatastrof där, enligt Världshälsoorganisationen (WHO), endast 15 av Gazas 36 sjukhus fungerar, och vissa bara delvis.
I McFauls flöde på X framgår inte heller att Israel just nu står inför rätta i Haag, sedan Sydafrika anklagat landet för att begå folkmord i Gaza. Boot har varit mer rättfram om Israels krig: han försvarar det till stor del. En av lärdomarna från konflikten, hävdade han den 20 december, ”är behovet av en robust försvarsindustriell kapacitet, då det i högintensiva konflikter alltid förbrukas omfattande mängder ammunition”.
De tror på en global kamp
Applebaum, McFaul och Boot är liberala hökar. De påstår sig stödja en utrikespolitik som försvarar demokrati och mänskliga rättigheter där det är möjligt, ibland till och med under vapenhot.
(Gränsen mellan liberala hökar och nykonservativa kan vara otydlig, men liberala hökar är mer välvilligt inställd till diplomati och internationella institutioner, och föredrar vanligtvis Demokraterna framför Republikanerna.)
För inte så länge sedan betraktades liberala hökar ha fallit offer i USA:s militära interventioner i Irak, Afghanistan och Libyen, krig som marknadsfördes som att befria befolkningar som länge lidit, men i stället orsakade kaos och förstörelse. (Jag själv identifierade mig som en liberal hök tills de där krigen tvingade mig att ändra min världsbild.)
På senare år har dock de liberala hökarna återfått mycket av sin aktning och makt. Deras återkomst främjades av att Washington släppte ”kriget mot terrorismen”, vilket för många amerikaner tog slut när USA drog tillbaka sina trupper från Afghanistan 2021, och började fokusera på ett nytt kallt krig. Eftersom Ryssland och Kina är diktaturer, och eftersom Moskva och Beijing hotar utsatta angränsande demokratier, hävdar de liberala hökarna att USA:s stormaktsfiender måste hindras för att skydda friheten.
Deras resonemang har fått särskild tyngd sedan Rysslands invasion av Ukraina 2022, vilket de ser som ett prejudikat för den globala kamp som väntar.
”Liberala som en gång protesterade mot Irakkriget pressar nu Washington att skicka fler raketgevär för att besegra rysk imperialism”, förklarade The Atlantic i september 2022 i en essä med titeln ”The rise of the liberal hawks”.
I februari förra året hävdade det brittiska magasinet The Critic att ”den ryska invasionen av Ukraina har befäst de liberala hökarnas makt”.
Privata samtal med Biden
De liberala hökarna har visst inflytande i Washington då deras världsbild stämmer väl överens med Bidenadministrationens. Det är inte förvånande att både Applebaum och McFaul har bjudits in till privata samtal, off the record, med presidenten. Biden och hans främsta utrikespolitiska rådgivare delar Applebaums uppfattning att dagens stormaktstävling ställer ”den demokratiska världen” mot ”den autokratiska världen”. Som Biden formulerade det 2022 i ett tal om Ukraina måste USA och dess allierade ”sätta demokratiernas styrka i verket för att omintetgöra autokratins konstruktion”.
Den här världsbilden innehåller några viktiga sanningar. Ryssland och Kina är betydligt mer auktoritära än USA och många av dess huvudsakliga europeiska och asiatiska allierade. De är också betydligt mer auktoritära än Ukraina och Taiwan, utsatta demokratier som förtjänar att få utstaka sin egen väg utan imperialistisk aggression. Oavsett om man håller med eller inte om den politik som Applebaum, Boot och McFaul förespråkar i Östeuropa och Östasien så har de för avsikt att försvara den liberala demokratin – en utfästelse som även omfattar USA, där alla tre skribenter är orubbliga motståndare till Donald Trump.
Men de liberala hökarna har ett problem: Rysslands och Kinas gränsområden är inte hela världen. I synnerhet i det globala syd framstår inte de geopolitiska gränserna mellan USA och dess fiender tydligt som de moraliska gränserna mellan frihet och tyranni. När de diskuterar länder utanför Europa eller Östasien får de liberala hökarna ofta anstränga sig för att skohorna in dem i en världsbild som förknippar USA och dess allierade med demokratins sak.
I mars 2022, till exempel, när Applebaum vittnade inför senaten om vad hon kallade ”den nya autokratiska alliansen”, inkluderade hon Kina, Ryssland, Belarus, Venezuela och Kuba, varav alla är USA:s fiender, tillsammans med Turkiet, en amerikansk frenemy. Hon nämnde dock inte Saudiarabien, en av USA:s viktigaste allierade som – besvärande nog – hamnade längre ned i forskningsinstitutet Freedom Houses senaste frihetsranking än alla de autokratier hon fördömde, förutom Belarus, som fick samma placering.
Ideologiska förvrängningar
De här ideologiska förvrängningarna har aldrig varit lika iögonfallande som under Israels krig i Gaza. De liberala hökarna säger sig ofta försvara mänskliga rättigheter. Trots det har de inte krävt ett slut på det krig som dödar fler människor per dag än någon annan konflikt under det här århundradet. De har inte gjort det för att de, likt sina bundsförvanter inom Bidenadministrationen, är förbundna till ett narrativ om den amerikanska maktens moraliska överlägsenhet, vilken det här kriget utmanar.
Skulle kräva att de omprövar sina djupaste antaganden om USA:s roll i världen.
De liberala hökarna vill bevara USA:s överlägsenhet, vilken de kopplar till mänskliga framsteg. Men konflikten mellan Israel och Palestina uppdagar en hårdare sanning: att USA, under många decennier, i stora delar av världen använt sin makt till att förvägra frihet, snarare än att försvara den. Det är därför de liberala hökarna inte kan möta det här krigets verkliga fasor. Att göra det skulle kräva att de omprövar sina djupaste antaganden om USA:s roll i världen.
Sedan den 7 oktober har de liberala hökarna ansträngt sig för att dra paralleller mellan Israels krig i Gaza och Ukrainas försvar mot den ryska invasionen – en koppling som framställer Israel som ett oskyldigt offer för extern aggression och placerar USA på samma sida som mänskliga rättigheter och internationell lagstiftning.
I sitt tal från Ovala rummet den 19 oktober förklarade president Biden:
”Hamas och Putin utgör olika hot, men har en sak gemensamt. De vill båda totalt utplåna ett demokratiskt grannland.”
De liberala hökarna i media har kommit med liknande jämförelser. I en krönika den 9 oktober skrev Applebaum att ”den ryska invasionen av Ukraina och Hamas oväntade attack mot israeliska civila är båda uppenbara förkastanden” av en ”regelbaserad världsordning”.
Den 3 november beskrev McFaul Hamas och Ryssland som del av en ”illiberal international” – som även omfattar Iran, Hizbollah och ibland Kina – som ”gått samman igen för att attackera det demokratiska Israel”.
Boot tillade den 20 december att ”krigen i både Gaza och Ukraina borde påminna självbelåtna västerländska ledare om att våra motståndare inte delar våra liberala värderingar”.
När Applebaum, McFaul och Boot kallar Hamas en illiberal rörelse som inte respekterar internationell lagstiftning har de rätt. Hamas islamistiska ideologi är inte förenlig med individens frihet och likhet inför lagen, och de gjorde sig skyldiga till grova brott mot krigets lagar när de mördade civila den 7 oktober. Men att framställa Israels krig som ännu en kamp mellan ett demokratiskt, laglydigt väst och en laglös, illiberal axel som löper från Beijing till Moskva till Teheran till Gaza City, måste de liberala hökarna ignorera grundläggande fakta om den judiska staten.
Frammanar ett fantasiland
När de redogör för Rysslands brott hänvisar Applebaum och Boot gärna till Human Rights Watch, medan McFaul lyfter fram Amnesty International. När det kommer till Israel blir dock världens ledande människorättsorganisationers slutsatser irrelevanta. Israel är ”demokratiskt”, respekterar en ”regelbaserad världsordning” och besitter ”liberala värderingar” – trots att Human Rights Watch och Amnesty International säger att landet praktiserar apartheid och i över 15 år hållit miljontals palestinier i Gaza i vad båda organisationer kallar ett ”friluftsfängelse”.
När de diskuterar USA:s motståndare varnar de liberala hökarna ofta amerikanerna för att inte låta sina ideologiska förutfattade meningar förblinda dem för den hårda verkligheten på marken. Men när det kommer till Israel gör de själva just precis det.
På senare år har Applebaum skrivit välformulerat om kampen mellan liberala demokrater och auktoritära populister i Polen, Ungern och USA. Efter en resa till Israel förra sommaren projicerade hon en liknande dynamik på den judiska staten. Benjamin Netanyahus försök till en rättslig översyn, förklarade hon, riskerar att skapa ”ett odemokratiskt Israel, en de facto autokrati”. Men det här narrativet fungerar bara om man ignorerar palestinierna. För över 70 procent av palestinierna som kontrolleras av Israel – de på Västbanken, i östra Jerusalem och på Gazaremsan som lever eller dör beroende på agerandet av en regering som de inte får rösta på – är Israel just nu en autokrati.
Ett av Applebaums, McFauls och Boots favoritepitet för amerikaner som inte håller med dem angående Ryssland är ”naiv”. Men när de beskriver Israel frammanar de ett fantasiland där palestinierna antingen inte existerar eller snart skulle ha sin egen stat om de bara kunde uppföra sig.
Den 4 november skrev McFaul att om Hamas ger upp makten och släpper den israeliska gisslan så skulle det ”ge nytt momentum till palestinsk självständighet”. Men de senaste 15 åren har inte Israel valt en enda premiärminister som stödjer palestinsk självständighet. Till och med Netanyahus främsta motståndare, mittenpolitikern Benny Gantz, är noga med att säga att även om han är för en palestinsk ”enhet” på Västbanken så skulle den inte ha samma befogenheter som en stat.
Medan kriget i Gaza malt på har det blivit allt svårare att framställa Israel som del av ett laglydigt, liberalt och demokratiskt väst.
Den 17 oktober instruerade Boot palestinierna att ”det effektivaste motståndet mot liberala demokratier är det minst våldsamma”. Därmed glömde han uppenbarligen att den palestinska myndigheten (PA) har samarbetat med Israel för att förhindra obeväpnat motstånd på Västbanken sedan 2005, att israeliska skarpskyttar och drönaroperatörer skadade omkring 36 000 demonstranter i Gaza under den mestadels obeväpnade stora återvändandemarschen 2018 och att palestinier lanserade en fredlig rörelse för bojkott, divestering och sanktioner 2005 – en rörelse som Boot hånade då den riktar sig mot Israel, inte Kina.
Rättfärdigar förstörelsen
Medan kriget i Gaza malt på har det blivit allt svårare att framställa Israel som del av ett laglydigt, liberalt och demokratiskt väst. Men trots några inledande varningar har Applebaum och McFaul till stor del vänt bort blicken.
Den 13 oktober citerade Applebaum sin kollega på The Atlantic, George Packer, som uppmanade israeler att inte ”anta att världens stöd kommer att vara en enda dag till om det kommer nyheter om stora antal döda civila i Gaza”. Den 29 oktober länkade hon på X till en essä i The New Yorker om livet på Gazaremsan. Men under månaderna som gått sedan dess, när vi nåtts av nyheter om civila dödsfall i skrämmande omfattning, har Applebaum inte sagt mycket. Den 29 december och återigen den 7 januari återpublicerade hon nyheter på X om att Moskva slagit till mot civila mål i Ukraina. I hennes flöde finns inget som bekräftar att Israel gjort detsamma i Gaza.
Fyra dagar in i kriget bönföll McFaul Israel att ”följa internationell lagstiftning och minimera mängden civila dödsfall och civilt lidande”. I början av november förklarade han att Bidenadministrationen ”gjorde rätt som pressade Netanyahu att vidta betydligt större åtgärder för att minska antalet civila dödsfall”, och föreslog till och med att ”USA:s framtida bistånd till Israel borde vara villkorat”. Men sedan dess, medan de civila dödsfallen överstigit 20 000 och människorättsgrupper upprepade gånger anklagat Israel för att bryta mot internationell lagstiftning, har McFaul inte använt sin närvaro på X till att vare sig stödja en vapenvila eller ställa sig bakom ett faktiskt lagförslag för att villkora bistånd, som man röstat om i senaten.
Precis som Applebaum har McFaul knappt sagt något alls. Den 4 december applåderade han senatorn Jim Risch för att han fördömde ”Rysslands brutalitet och fortsatta krigsbrott gentemot det ukrainska folket”. Att döma av McFauls inlägg på nätet skulle man dock aldrig kunna ana att Amnesty International, Human Rights Watch och till och med Israels egen ledande människorättsorganisation B’Tselem anklagat Israel för krigsbrott i Gaza.
Boot har varit mer rättfram. Han har inte ignorerat förstörelsen av Gaza; han har rättfärdigat den. Han har förvisso medgett att ”det här är en stor tragedi för Gazas folk”, men den 15 januari hävdade han att ”skulden främst måste ligga hos Hamas för att de inledde en oprovocerad attack mot Israel och använder civila som mänskliga sköldar”.
Dömer ut Sydafrikas anklagelse
Att framställa Hamas massaker som ”oprovocerad” – och därmed liknande Rysslands invasion av Ukraina – förutsätter att man ignorerar att Israel ockuperat Gaza sedan 1967 och haft en blockad där (med hjälp av Egypten) sedan 2007. Att rättfärdiga Israels förstörelse med att Hamas bäddar in sig bland civila skulle rättfärdiga massmördandet av civila i de flesta krig mot en fientlig gerilla för, som Mao Zedong som bekant förklarade: ”Gerillan måste röra sig bland folket såsom en fisk simmar i havet.” Under 1960- och 1970-talen använde USA faktiskt Boots argument om ”mänskliga sköldar” för att rättfärdiga att man bombade byar som skyddade Viet cong och Ryssland har upprepade gånger använt det för att rättfärdiga mördandet av civila i Ukraina.
Boot avfärdar också Sydafrikas ärende om att Israel begår folkmord i Gaza då, hävdar han, civila dödsfall där ”utgör mindre än en procent av territoriets befolkning”. Han ställer detta påstått grundlösa åtal mot den amerikanska regeringens påstående att Kina begår folkmord mot uigurerna, vilket han instämmande återger.
Men när det amerikanska utrikesdepartementet 2021 anklagade Kina för folkmord uppgav man inte att Beijing hade dödat någon viss procentandel av uigurbefolkningen. Man diskuterade över huvud taget inte någon masslakt, utan snarare ”påtvingad assimilering och slutligen utrotning av en utsatt etnisk och religiös minoritetsgrupp” genom påtvingade steriliseringar och aborter, påtvingade äktenskap med icke-uigurer, separation av barn och föräldrar samt tortyr i arbetsläger. Enligt Boots måttstock skulle inte heller dessa ohyggligheter – vilka en del forskare kallat ”kulturellt folkmord” – utgöra folkmord.
Genom att anklaga Sydafrika för ”dubbelmoral” avslöjar Boot av misstag sin egen: det finns en definition på folkmord för USA:s fiender och en annan för landets vänner.
Blundar för historiska övergrepp
Varför är det så svårt för politiska kommentatorer som skriver så passionerat om de människorättsbrott som begås av Ryssland och andra av USA:s fiender att motsätta sig ett krig som, enligt FN, gör att en halv miljon palestinier riskerar svält?
Det är inte det att Applebaum, McFaul och Boot tycker att USA aldrig kan göra fel. Tvärtom varnar de för att USA under Donald Trump skulle kunna gå över till den mörka sidan och ansluta sig till den autokratiska världen.
Men de berättar en särskild historia om USA, och om det senaste århundradet, som konflikten mellan Israel och Palestina ställer på ända. Historien är att USA:s uppgång till global överlägsenhet ledde till en friare och mer laglydig värld. Applebaum har hyllat ”Pax Americana som medförde den regelbaserade världsordningen”. Boot hävdar att USA, efter att de vunnit andra världskriget, undvek att ”uppfylla våra snäva egenintressen” och i stället skapade ”bestående institutioner som Nato och Gatt (en föregångare till Världshandelsorganisationen WTO) för att verka för välstånd och trygghet för alla”. McFaul insisterar att ”USA inte på många årtionden ägnat sig åt annektering eller kolonisering, inte attackerar demokratier och inte avsiktligt använder terrorism som krigsmetod”.
Det finns dock många platser, särskilt i det globala syd, som inte passar in i den här historien om att amerikansk makt lett till moraliska framsteg. Den redogör inte för de 62 gånger som USA, enligt statsvetaren Dov Levin, lade sig i andra länders val mellan 1946 och 1989. Inte heller för det faktum att, som Lindsey O’Rourke skriver i sin bok ”Covert regime change” , många av de vänsterorienterade partier som USA saboterade ”upprepade gånger förband sig att arbeta inom ett demokratiskt ramverk, vilket amerikanska makthavare i en del fall bekräftade”.
Historien redogör inte för USA:s delaktighet i Indonesiens dödande av omkring en miljon påstådda vänsteranhängare under mitten av 1960-talet eller CIA:s roll i att hjälpa apartheidstaten Sydafrika arrestera Nelson Mandela. Den stämmer inte överens med Nixonadministrationens beslut att fortsätta skicka vapen till Pakistans krig i det som blev Bangladesh, trots att USA:s egen chefsdiplomat på marken sade till dem att pakistanierna begick folkmord, eller Reaganadministrationens insisterande på att leverera vapen till president Efraín Ríos Montt, som en guatemalansk domstol senare dömde för folkmord för hans försök att utrota landets ixilindianer.
Historien förklarar inte sanktionerna mot Irak, under George HW Bush och Bill Clintons regeringar, vilka FN:s samordnare för mänskliga rättigheter i landet varnade ”förstörde ett helt samhälle”. Den förklarar inte heller Obamaadministrationens medverkan i Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens blockad och urskillningslösa bombningar av Jemen, som gjorde att 18 miljoner av landets 28 miljoner invånare stod utan säker tillgång till mat.
Gör allt för att skydda apartheid
Konflikten mellan Israel och Palestina är del av en mörkare historia om den era av amerikansk överlägsenhet som de liberala hökarna lovprisar och vill bevara. I årtionden har USA använt sin exempellösa militära makt och sina diplomatiska muskler för att säkerställa att Israel ostraffat ska kunna förneka miljontals palestinier sina mest grundläggande rättigheter: medborgarskap, rättssäkerhet, rörelsefrihet och rösträtt.
2020 frös USA tillgångarna för en åklagare vid Internationella brottmålsdomstolen ICC, delvis som vedergällning för hennes beslut att inleda en utredning av israeliska krigsbrott. I FN:s generalförsamling röstar hela världen – däribland så gott som alla demokratier på jorden – regelbundet för att fördöma israeliska bosättningar på Västbanken. Vid omröstningen i november förra året blev resultatet 145–7. Men USA gör detta globala konsensus för mänskliga rättigheter maktlöst genom att gång på gång använda sitt veto i säkerhetsrådet. Många amerikanska delstater förbjuder enskilda eller organisationer som stödjer en bojkott av Israel – eller ens bara av israeliska bosättningar – att bedriva affärsverksamhet med delstatliga myndigheter.
Det här är inte bara auktoritära Maga-politikers gärningar. Denna intensiva ansträngning för att skydda israelisk apartheid har i stor utsträckning haft stöd inom båda partier och sträckt sig över många presidentskap. Den inbegriper många av de politiker som Applebaum, McFaul och Boot tror förkroppsligar det bästa med USA – de som vill stödja Ukraina och förhindra att Donald Trump tar sig in i Vita huset på nytt – med Joe Biden i spetsen.
Ju mer ärligt man ser på fasorna i Gaza, desto svårare blir det att dra en tydlig linje mellan hur USA utövar sin makt och hur dess fiender gör det.
Sedan den 7 oktober har dessa årtionden av nästan villkorslöst amerikanskt stöd kulminerat i att Biden öser in vapen i Israel, till och med när Israel, enligt Oxfam, dödar fler än fem gånger så många människor per dag som Ryssland dödar i Ukraina. Allt detta underminerar allvarligt den moraliska dikotomi som formar de liberala hökarnas världsbild. Ju mer ärligt man ser på fasorna i Gaza, desto svårare blir det att dra en tydlig linje mellan hur USA utövar sin makt och hur dess fiender gör det.
2021 klagade Applebaum över det faktum att ”en del av den amerikanska vänstern övergett tanken att ’demokrati’ hör hemma i hjärtat av USA:s utrikespolitik”. Hon spekulerade att vänsterns fokus på USA:s synder – dess påstådda uppfattning att ”USA:s historia är en historia av folkmord, slaveri, exploatering och inte mycket annat” – övertygat många progressiva att USA saknar den moraliska auktoriteten att hjälpa människor som drabbats av ”djup orättvisa” utomlands.
Men då Applebaum fokuserar på det förtryck som begås av USA:s fiender bortser hon från möjligheten att USA:s progressiva kan komma att resa sig i solidaritet med människor som förtryckts av USA:s vänner, och att de kanske inte hämtar inspiration från USA:s tidigare förtjänster, utan från människor i tidigare generationer som kämpat mot USA:s folkmord, slaveri och exploatering.
I sin essä 2021 kritiserade Applebaum de progressiva för att de inte skapat ”något jämförbart med 1980-talets antiapartheidrörelse”. Nu har de det. Om en ny generation amerikaner slutligen vänder amerikansk politik mot apartheiden i Israel-Palestina, liksom tidigare generationer vände amerikansk politik mot apartheiden i Sydafrika, kommer det inte vara för att de lovprisar USA:s makt. Det kommer vara för att de konfronterat de ”djupa orättvisor” som begåtts under amerikanskt beskydd, vilka de liberala hökarna så ofta mörkar eller ignorerar.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
Översättning: Jenny Cleveson
