För några veckor sedan var jag i Frankrike, som just då var inne i sin största protestvåg på åratal. Jag var på språkkurs i Aix-en-Provence, en av de rikaste städerna i landet – och märkte alltså inte mycket av den stenkastning och de sopberg i brand som kablades ut över världen.
Men ändå: på lördagsförmiddagen samlas flera tusen människor på stadens paradgata för att skrika ut sin ilska. Mot den impopuläre Macron och hans ännu mer impopulära pensionsreform förstås, men också mot det faktum att det återigen är folket som får betala för den ekonomiska kris som man inte gjort något för att orsaka.
Under röda fanor vandrar såväl studenter som äldre, såväl de stora fackförbunden som det lokala kommunistpartiet, gula västarna och antiglobaliseringsrörelsen Attac (som gör synkroniserade danser med tillhörande anti-Macron-ramsor). Man sjunger ”Internationalen” för full hals. Jag ser till och med en man i Che Guevara-tisha.
I Sverige: ingenting. Trots att pensionsåldern här höjts till 67. Trots att Riksbanken låter oss betala för de senaste årens finansfest genom chockhöjda räntor med arbetslöshet som naturlig (och högst medveten) följd.
På väg hem fastnade min väska under flera dagar i strejkkaoset på Charles de Gaulle. Eller om det var på flygplatsen i Frankfurt, där jag mellanlandade. I Tyskland strejkar man nämligen också. Där nöjer sig inte arbetarna med löneökningar som är lägre än inflationstakten.
– Vi är en grupp som bokstavligt talat för det här landet framåt och får alldeles för dåligt betalt för att göra det, säger det tyska flygplatsarbetarförbundets ordförande Frank Werneke till Deutsche welle, enligt SVT.
Ord och inga visor.
I Sverige: ingenting. Eller i alla fall så nära ingenting man kan komma. Här nöjde sig de stora facken med 7,4 procents löneökning – över två år. Inflationstakten i februari låg på tolv procent.
Vem vet vad ett paket smör kommer att kosta 2025. Kanske har Riksbanken kylt ner ekonomin så mycket att de där dryga sju procenten kan betala för prisökningen. Men om de lyckas med det kommer vi å andra sidan inte ha några jobb kvar.
Inflation beskrivs ofta som något som bara händer. ”Det blev visst krig i Ukraina, ett virus råkade komma från Kina, det betyder att priserna går upp”, säger ekonomerna och politikerna. Denna förklaringsmodell utelämnar en viktig del av ekvationen: någon måste genomföra själva prishöjningarna. Dessa sker inte automatiskt.
Vilka är det då som höjer priserna? Kapitalet. Varför gör de det? För att kunna fortsätta gå med vinst – gärna så mycket som bara möjligt. Det vi betalar för när vi köper svindyrt smör i affären är inte något krig eller någon pandemi. Vi betalar för att den lokala Ica-baronen ska kunna fortsätta köpa epa-Range Rovers och Barbour-jackor till sina barn. Vi betalar för hans semester på Maldiverna och hans frus fillers. Det är så kapitalism fungerar.
Men det finns andra lösningar. Lösningar där det inte är vi, utan istället kapitalet, som får betala med de jättevinster de har gjort under feståren. Dessa verkar det svenska folket dock relativt ointresserade av. Kanske är det något i den svenska folksjälen som gör att vi sitter tyst i båten trots att vi knappt längre kan hålla oss flytande. Kanske gör vår starka tilltro på experter att vi är blinda för att det finns alternativa lösningar.
För vi kan höja de extremlåga bolagsskatterna. Vi kan kräva högre löner och bättre villkor. Vi kan frysa hyrorna och matpriserna. Vi kan återinföra arvsskatt, gåvoskatt, förmögenhetsskatt, och ta bort alla rut-, rot- och ränteavdrag som finns till endast för att hålla den urbana medelklassen bekväm.
Visst: allt kommer kanske inte att gå just nu, med en SD-stödd borgarregering i Rosenbad. Men i framtiden kommer det att vara i möjligt – i framtiden måste det vara möjligt. Och tills dess är det vår plikt att gå ut och skrika om det.
Det blev visst en stridsskrift ändå. Och precis när jag skrivit klart den nås jag av nyheten om den vilda lokförarstrejken i Stockholm. Det finns hopp.
