Så är det inte längre. Tyvärr råder numera en permanent Glasnost där poppis och subkultur flyter ihop. Inget borde alltså förvåna längs vår fördömda tidslinje. Ändå är det svårt att inte höja på ögonbrynet när Kanye West, en av jordklotets största och mest firade artister, på sitt nya album ”Vultures” snor stilen från norska black metal-pionjären Burzum. Rockhistoriens mest ökända och inflytelserika naziband, ikoniserad in i den breda fårans popkultur genom mord, kyrkbränder, boken ”Blod eld död” och Jonas Åkerlunds storfilm ”Lords of chaos”.

Plump provokation? Nja, så enkelt är det knappast. Om det bara rörde sig om att chocka hade man frontat med en simpel bild på någon gammal nassetysk i svartvitt, klart och betalt! Nej. Det här är något annat och en helt annan nivå av kunskap. Signalerna är inte blygsamma mellan raderna, de spränger sönder dem med TNT. En hundvissla uppskruvad till Hesa Fredrik. På samma sätt som när Kanye West glider upp på scenen i en kolsvart Ku Klux Kan-kåpa, som han gjorde i tisdags i Miami på lyssningspartyt för ”Vultures”.

Omslaget till ”Vultures”, som kom i veckan, är gjort av den ryske modedesignern Gosha Rubchinskiy, en gränslös ironiker med smak för det totalitära. Det är en övertydlig estetisk hyllning till Burzums 90-tal, främst albumet ”Filosofem”, 1995. Det går inte att missa och har, såklart, redan väckt uppmärksamhet. Att själva målningen på Kanye Wests nya släpp är från 1835 och gjord av Caspar David Friedrich, Adolf Hitlers mest älskade ”blut und boden”-konstnär, blir så att säga en extra kryddig armbindel på en redan utsträckt högerarm. 

Umgänget med nazister är i slutändan inte kul content. Bara nedsläckt. Inget konstnärskap täcker det.

Mina kunskaper om Kanye West är ytliga. Han är en uppenbar dåre som gör olyssningsbar musik och försöker hålla sig relevant med ett sirapstjockt flöde av skandaler. Ofta har de med högerextremism att göra.

Visst, de eskalerande, publika stollerierna kan vara vagt underhållande – det är svårt att inte skrocka åt rubriken ”Jag gillar Hitler” – men kvinnohatet, antisemitismen och umgänget med nazister är i slutändan inte kul content. Bara nedsläckt. Inget konstnärskap täcker det.

Däremot vet jag en hel del om Burzum. Och rasisten och antisemiten bakom enmansprojektet: Varg Vikernes. Jag har följt honom sedan det tidiga 90-talet: musiken, krigsrubrikerna, det långa fängelsestraffet för mord, frisläppandet, karriären som högerextrem influencer i sociala medier, och skapare av nazistiska rollspel. 

Hans inflytande på den extrema hårdrocken är omöjlig att förneka och är ännu starkare idag än för 30 år sedan när han faktiskt spelade black metal. Det stuket har Vikernes nämligen sedan decennier gett upp, till förmån för att prutta på en synth. Varför? Svaret kommer i slutet av den här texten.

Varg Vikernes är en fascinerande, ofta rolig och självironisk, djupt obehaglig demagog långt ut på den allra mest konspiratoriska yttersta högerkanten. Han lever på den franska landsbygden där han avlar fram en hord ariska barn, muterar sin egen Mumintrollsvita Odinbaserade hederskultur, och preppar för det totala raskriget.

Nu korsas alltså de här två världarna. Så nära varandra samtidigt som helt väsensskilda. Den rappande amerikanen, en antisemitisk multimiljardär och världsstjärna som fyller arenor, gör kulturell honnör för en eremitisk norrman som aldrig spelat live men som i decennier vunnit gränslös respekt för sin black metal-nazism. Real recognize real.

Jag erkänner att det är en smula kittlande. På ett lätt perverst sätt, då extrem musik och extrema åsikter är lite av en kink för mig. Och jag är övertygad om att alla de som blundar och dyrkar konstnärskapet kommer att tycka att Burzum-referensen är pigg. Edgy! Kreativ! Tankeväckande! Någon dårfink till obegriplig kulturkrönikör kommer att frusta ”ooooohuuufff… Jag vet inte vad det här betyder, men det är provokativt!” Kanye West är uppenbarligen omöjlig att cancla.

Mest pikant i soppan är dock att Varg Vikernes själv en gång i tiden övergav bluesbaserad musik, det vill säga all rock’n’roll, det paraply som även norsk black metal hamnar under. Det är den svarta mannens musik, sa han. Och kallade det ”nigger music” och ”nigger culture”. Stark tobak när Kanye West nu delar pipa med honom.