Infektioner som tidigare var lätta att behandla hotar nu våra liv. Läkare varnar för att rutiningrepp som kejsarsnitt, höftledsbyten och cellgiftsbehandlingar kan komma att bli omöjliga på grund av risken att exponera patienter för dödliga infektioner.

Bara inom EU dör redan i dag 25 000 människor varje år på grund av antibiotikaresistenta bakterier.

Vårt sista försvar – de sällsynta läkemedel som bakterierna ännu inte blivit immuna mot – slösas dock ohämmat bort. Medan de flesta läkare försöker använda dem noggrant och sparsamt, strösslar vissa boskapsuppfödare bokstavligen med dem. De tillsätter dem i foder och vatten till hela hjordar av boskap, grisar och höns. Inte för att bota sjukdomar utan för att förhindra dem.

Eller inte ens det. På 1950-talet upptäckte lantbrukare att om man tillsatte små kvantiteter antibiotika till fodret så växte djuren snabbare. Att använda antibiotika som tillväxtbefrämjare – låga doser tillsättes rutinmässigt – är en perfekt formel för att framkalla bakterieresistens.

Trots det fortsätter många länder att tillåta denna vårdslösa metod. USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet FDA (Food and Drug Administration) ber läkemedelsföretagen att frivilligt avstå från att kalla antibiotika tillväxtbefrämjare, och föreslår att de istället omklassificeras för ”nya terapeutiska indikationer”. Omkring 75 procent av den antibiotika som används i USA ges till nyttodjur. Vår stad är under belägring och vi river ned vårt eget försvar.

EU och Storbritannien är dock inga förebilder. The Guardian har avslöjat att både griskött och kyckling som säljs här är infekterat med resistenta superbakterier. Skandalöst nog så är det fortfarande lagligt i Storbritannien att ge höns fluorokinoloner, kraftfull antibiotika som räddar många människoliv: något som till och med USA har förbjudit.

Men i andra avseenden får USA, vars bolagiserade boskapsproduktion ser mer ut som The Island of Dr. Moreau än något som liknar jordbruk, våra metoder att verka rättskaffens.

Förra veckan avslöjade Alliance to Save Our Antibiotics, en europeisk koalition av organisationer som vill minska användningen av antibiotika, att USA använder i genomsnitt ungefär fem gånger så mycket antibiotika per djur som Storbritannien.

Varför? För att deras jordbruksmodell – stapla högt, sälj billigt – där ofantliga mängder djur föds upp under förfärliga förhållanden på megajordbruk, inte kan upprätthållas utan massmedicinering. Djuren är så unga när de slutar dia, de är så försvagade och de lever så trångt att det krävs extrema metoder för att de ska överleva och växa. Effekterna är inte begränsade till USA – när USA nyser smittas hela världen med antibiotikaresistent salmonella.

Det finns ett akut behov av ett globalt förbud mot massbehandling av boskap med antibiotika och mot all användning av antibiotika som en sista utväg inom jordbruk. Det må vara tufft för megajordbrukens ekonomi, men mänsklighetens överlevnad är viktigare. Idag sker dock det motsatta. Den amerikanska regeringen hoppas kunna använda handelsavtal för att bryta ned andra länders motstånd mot deras jordbruksmetoder. Och Storbritannien står överst på listan.

EU förbjuder import av kött som producerats med någon av de motbjudande metoder som utvecklats i USA, såsom att injicera tillväxtbefrämjande hormoner i boskap, mata grisar med ractopamine (ett läkemedel som ökar deras vikt men som kan orsaka att deras ben bryts och att deras motoriska funktioner försämras) och att tvätta hönskadaver med klor.

Detta innebär att det billigaste, otäckaste köttet, vars produktion är som mest beroende av massmedicinering med antibiotika, stängs ute, vilket ger våra lantbrukare ett visst skydd. Om de utsattes för full konkurrens från den amerikanska modellen, skulle de ställas inför valet att anamma deras metoder eller gå under.

Är det någon som litar på att den brittiska regeringen upprätthåller EU:s standarder när vi lämnar? Jag gör inte det. Den amerikanska regeringen verkar se oss som sitt europeiska brohuvud. I november meddelade Trumps handelsminister, Wilbur Ross, att det är en ”avgörande komponent i alla eventuella handelssamtal” med Storbritannien att vi slopar EU:s livsmedelsregler.

I januari sa Ted McKinney, amerikansk förhandlare inom jordbrukshandel, till lantbrukskonferensen i Oxford att han var ”trött på” brittiska klagomål på amerikanska jordbruksstandarder. Kanske inte så förvånande. Fram till 2014 var han chef för globala affärer på Elanco Animal Health, ett företag som säljer läkemedel för boskap. I den rollen lobbade han för lägre globala standarder för grisläkemedlet ractopamine, vilket hans företag tillverkade.

Så vilka kommer att stå emot dem? Vår handelsminister, Liam Fox, avgick från sin förra post efter att ha blandat privata och officiella intressen. Han har skrutit med att ”vi har en miljö med få regler och låg beskattning, vilken sannolikt bara kommer att förbättras utanför EU”.

Hans departement har insisterat på att ett eventuellt handelsavtal med USA kommer att upprättas i hemlighet, utan vare sig allmänhetens insyn eller parlamentets godkännande. Det är inte svårt att räkna ut varför.

I förhandlingar med USA har vår regering, som är desperat att få till ett avtal, varken tyngd eller expertis. Till de inledande handelsdiskussionerna förra året kunde inte Storbritannien få fram en enda erfaren handelsförhandlare, medan USA hade 20. Hemma lobbar ett nätverk av konservativa tankesmedjor för en radikal avreglering av jordbruket. Vårt politiska system domineras, precis som det amerikanska, av stora företag och stora pengar. De miljonärer som finansierade lämna-kampanjen anser att syftet med Brexit är att låta företagen slippa undan de offentliga skydd som EU tillhandahåller.

Så vad finns det för hopp om att vi ska kunna försvara oss mot amerikanska jordbruksmetoder och deras många effekter på människors hälsa, däribland besegrade bakteriers zombieåteruppståndelse. Som alltid ligger hoppet hos oss. Genom massivt motstånd, lett av aktivister i Storbritannien, lyckades Europas folk kullkasta det farliga TTIP-avtalet (Transatlantic Trade and Investment Partnership), trots enorma resurser från USA, EU-kommissionen och den brittiska regeringen.

Vi måste göra motstånd mot regeringens handelsagenda med samma beslutsamhet. När folk röstade för Brexit var det med en genuin och djup önskan att återta kontrollen. Så låt oss inte överlämna den till vare sig USA eller till brittiska storbolag och deras hejdukar i regeringen. För eller emot Brexit, vi bör alla kräva att handelsförhandlingarna är ansvariga inför folket och parlamentet, snarare än hopknåpat bakom stängda dörrar av hemska lobbyister. Våra liv kan hänga på det.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian. Översättning: Jenny Cleveson