Under natten följde jag en grupp med några hundra ungdomar som i desperation, av ilska och besvikelse drog omkring på gatorna i centrala Budapest. De skrek om diktatur, att Fidesz är en maffia, att de kräver demokrati. De skrek ”Europa! Europa!” eftersom något så tråkigt som EU har blivit en symbol för motsatsen till Orbán. Polisen hade inte ens anständighet nog att slåss med ungdomarna, helt säkert på order uppifrån eftersom här finns på tok för mycket internationell press. När jag lämnade gruppen halv fyra på måndagsmorgonen satt de fortfarande kvar i en sittockupation och stoppade trafiken mitt i gatukorsningen Oktogon i centrala Budapest.

Många söp, några grät.

När akademiker och journalister nu kommenterar det ungerska valet är det lätt att bara tala om siffror och geopolitiska konsekvenser. Men det här styr i grund och botten hur vardagen kommer att fortsätta se ut för helt vanliga människor. För alla de som inte röstade på Orbán och vill se ett regeringsskifte. De utgör trots allt åtminstone hälften av befolkningen.

Den här morgonen kunde jag för första gången under ett besök i Ungern känna att jag har ett västerländskt privilegium, precis på samma sätt jag känt i krigets Irak och Syrien och i förtryckets Turkiet. Jag kan sätta mig på ett plan och åka härifrån, medan den lidande lokalbefolkningen måste stanna kvar. Även om regeringskritiska ungrare förstås har EU-pass i sina byrålådor så bär det emot själsligt att lämna sina familjer, sina vänner och barndomsminnen. Eller, så har de inte råd att flytta utomlands.

Segern för Orbán i valet är en seger för en populistisk, rasistisk, högerradikal och auktoritär regering. Nu har man vunnit i ett tredje val på raken, vilket första gången någonsin för ett parti i Ungerns hela historia med ett flerpartisystem. När 98,5 procent av rösterna hade räknats så hade Fidesz fått 48,5 procent av rösterna. Tillsammans med sitt kristdemokratiska stödparti KDNP får Orbán därmed 133 av parlamentets 199 platser. Det räcker precis för att återfå den åtråvärda supermajoritet i parlamentet som han förlorade på våren 2015, som gör att han på helt egen hand kan fortsätta stifta egna lagar utan att ta hänsyn till någon annan.

Den ungerska oppositionen är krossad och sannolikt återvänder nu den politiska apati som syntes under valåret 2014. Naturligtvis ser det också ut som att Orbán har ett tungt folkligt mandat för sin politik. Men just så enkelt är det inte. När regeringen och dess lojala oligarker styr nästan samtliga medier i hela landet. När till och med statstelevisionen fick böter i mars för att man knappt hade låtit oppositionen komma till tals där heller. När regeringen satte upp skattefinansierade propagandaskyltar mot flyktingar inför valet som bara tjänade Fidesz egna valkampanj, vilket också ledde till att den ungerska högsta domstolen förklarade skyltarna förbjudna två dagar före valet.

Söndagens valseger är också frukten av en valkampanj som började för över tre år sedan, när Orbán gjorde kampen mot flyktingar och muslimer till sin enda politiska kärnfråga. Senare har man även pekat ut den åldrige juden George Soros som ledaren för en konspiration som vill smuggla in dessa muslimska flyktingar till Europa. Orbáns propaganda sedan 2015 är sannolikt den mest extrema EU någonsin har sett, där man satt upp offentliga hatskyltar som ömsom varit rasistiska, ömsom pekat ut Soros som en fiende till staten. Regeringen och dess medier talar jämt, jämt, jämt om illegala migranter, muslimer och terrorism.

Valsegern kan inte komma sig av Fidesz överlägsna politiska program, eftersom inget sådant program har presenterats sedan 2010. Segern kan inte komma sig av Orbáns överlägsenhet i Tv-debatter mot motståndare, eftersom han inte deltagit i sådana debatter sedan i mitten av 2000-talet. Medan oppositionspartierna har talat om de akuta problemen inom skola, vård och med Orbánregeringens extrema korruption, har Orbán bara fokuserat på hotet från en muslimsk invasion. Det verkar som att en stor del av befolkningen har fångats upp av denna propaganda och ser Orbán precis som den beskyddande fadersfigur han framställer sig själv som.

Och vad gäller den övriga delen av befolkningen, hur fritt är egentligen ett val när många människor inte vågat gå och lyssna på oppositionella partiers kampanjmöten? När de inte vågat ansluta sig till oppositionella demonstrationer? Allt av rädsla för att hamna på bild, vilket kan leda till att de eller deras familjemedlemmar mister jobbet, till att de inte kommer in på universitetet, eller till att de hamnar på regeringens svarta lista med hittills 2000 stycken ”Soroskontrollerade” fiender till staten.

Det var inte något vanligt demokratiskt EU-land som gick till val i söndags. Den största frågan för Ungern när landet vaknade upp på måndagen, är vilka nya förändringar som kommer dyker upp under Orbáns fortsatta styre.