Kommentar: Västvärldens vänster borde kämpa för Ukrainas seger

För två månader sedan, när jag skrev ”Ett brev från Kiev till västvärldens vänster” (Dissent 26/2), hoppades jag att chocken över den ryska invasionen och rösterna från den ukrainska vänstern skulle få vänsteranhängare i väst att ompröva sin inställning. Tyvärr har alltför många av dem inte gjort det. I deras analyser av kriget är ukrainarna bara offer i behov av humanitär hjälp, inte subjekt med önskemål som borde respekteras.

Självklart gäller inte detta alla inom vänstern – inte på långt när. Skandinaviska och östeuropeiska partier på vänsterkanten har lyssnat på ukrainarna och bistått med vapenleveranser. Det sker vissa framsteg bland amerikanska socialister. Men tyvärr har inte ens ett gemensamt uttalande från ukrainska och ryska socialister (LeftEast 7/4) övertygat tillräckligt många att ställa sig bakom militärt bistånd. 

Låt mig försöka vända mig till vänstern en gång till.

Nej, Ukraina är inte perfekt

Jag kan börja med att besvara en vanlig fråga: ”Varför får Ukraina så mycket uppmärksamhet och hjälp när andra väpnade konflikter i världen inte får det?” För det första, är inte de potentiella konsekvenserna av kriget skäl nog att uppmärksamma det mer? När var världen senast så nära hotet om kärnvapenkrig? För det andra, jag håller med om att andra konflikter inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet. Som jag skrivit tidigare, att Europa har behandlat ukrainska flyktingar så mycket bättre än dem från Syrien och Afghanistan handlar om rasism. Det här är ett bra tillfälle att kritisera migrationspolitik och påpeka att den hjälp som erbjuds ukrainare borde erbjudas alla flyktingar.

Jag minns en annan väpnad konflikt där delar av vänstern hade sina ”good guys” och gav dem betydligt mer uppmärksamhet än andra väpnade konflikter: Rojava. Ukraina är inte Rojava och det finns mycket att klaga på i Zelenskyjs inrikes- och utrikespolitik. Ukraina är inte ens en klassisk liberal demokrati – här försöker varje ny president skaffa så mycket makt som möjligt genom informella mekanismer, parlamentet antar grundlagsstridiga lagar och medborgarnas rättigheter och friheter kränks ofta. Till och med under kriget har den ukrainska regeringen antagit en lag som inskränker arbetstagarnas rättigheter. I detta avseende är landet inte så annorlunda resten av Östeuropa.

Ogillar Zelenskyj 

Betyder detta att ukrainarna borde ge upp kampen? För mig är svaret uppenbart. Jag beslutade att ansluta mig till de territoriella försvarsstyrkorna i början av kriget. Men jag är långtifrån den enda. Anarkister från Ukraina, Belarus och till och med några från Ryssland strider för närvarande i det territoriella försvaret eller hjälper det. De ogillar Zelenskyj och staten i sig, de har upprepade gånger häktats av polisen vid protester (vilket även jag har), och en del utländska anarkister har utsatts för deporteringsförsök av specialstyrkor. Men vi gick ändå ut i krig. Ni kan tänka att det här inte är ”riktiga” anarkister – eller så kan ni överväga möjligheten att vi vet något om Östeuropa som ni inte förstår.

Jag är socialist och jag tycker inte att någon ska behöva försvara sitt land i ett försvarskrig. Ett sådant beslut ska bygga på en analys av deltagarna, krigets sociala karaktär, folkets uppfattning, den vidare kontexten och de potentiella konsekvenserna av olika utfall. Om Ukraina leddes av en fascistisk junta och situationen var sådan som den presenteras i den ryska propagandan, skulle jag ändå fördöma invasionen, men jag skulle inte gå med i armén. Att leda en oberoende partisankamp skulle vara mer lämpligt. Även andra invasioner, såsom USA:s invasion av Afghanistan eller Irak, bör fördömas, men hade det varit rätt att strida för talibanernas eller Saddam Husseins regimer? Jag betvivlar det. Är Ukrainas långtifrån perfekta demokrati värd att skydda från Putins parafascistiska regim? Ja.

Ett folkets befrielsekrig

Jag vet att många ogillar den sortens begrepp. Efter 2014, när det blev populärt i Ukraina att kalla Putin fascist, var jag kritisk till det. Men på senare år har Putins regim blivit alltmer auktoritär, konservativ och nationalistisk, och efter antikrigsrörelsens nederlag har landets förvandling nått en ny nivå. Ryska vänsterintellektuella, som Greg Yudin och Ilya Budraitskis, hävdar att landet rör sig mot fascism.

I många väpnade konflikter är det rätt att efterlysa diplomati och kompromisser. När det gäller etniska konflikter bör internationalister oftast inte välja sida, men det gäller inte i det här kriget. Till skillnad från kriget i Donbas 2014, som var komplicerat, så är det pågående kriget faktiskt enkelt till sin natur. Ryssland för ett aggressivt, imperialistiskt krig. Ukraina för ett folkets befrielsekrig. 

Vi kan inte veta hur Ukraina kommer att utvecklas efter kriget – det beror på en mängd faktorer. Men vi kan med säkerhet säga att bara om Ukraina vinner finns det chans till progressiv förändring. Om Ryssland vinner kommer konsekvenserna bli fruktansvärda. 

Detta är det främsta skälet att stödja det ukrainska motståndet, även med militärt bistånd.

Hur är det med extremhögern?

Här kanske en del läsare har en annan fråga: ”Men den ukrainska extremhögern då?” I de mer resonliga debatterna inom detta ämne betonar den ena sidan alltid extremhögerns låga väljarstöd och bristande representation i parlamentet, medan den andra sidan framhåller att extremhögern, på grund av infiltration i brottsbekämpande organ och aktivt deltagande i gatuprotester, har fått ett oproportionerligt inflytande över ukrainsk politik. 

Båda stämmer, men det finns ett viktigt faktum som båda sidor vanligtvis ignorerar: extremhögerns oproportionerliga inflytande grundades till stor del på civilsamhällets och statens svaghet, inte på deras makt.

Extremhögerns närvaro kan kännas över hela Östeuropa, men dynamiken skiljer sig länderna emellan. I slutet av 00-talet utövade den ryska extremhögern terror på gatorna, med bombningar, förföljelse och andra dödliga attacker. Efter upploppen på Manegetorget 2010 började den ryska staten slå ned mot dem, och medlemmar i den ryska extremhögern flydde landet eller fängslades. Några slog sig ned i Ukraina, som var säkert, inte minst då den ukrainska statens repressiva apparat är så mycket svagare. 

(Statens relativa svaghet var också det främsta skälet till massprotesternas framgångar i Ukraina, jämfört med Belarus, där demonstranter utsattes för godtyckligt frihetsberövande och tortyr, eller Kazakstan, där ryskstödda säkerhetsstyrkor ledde åtgärder med dödlig utgång.)

Liten del av motståndet

På senare år har extremhögerns makt i Ukraina stött på nya utmaningar. Sedan Majdanrevolutionen 2014 har det liberala civilsamhällets utveckling förändrat maktbalansen inom gatupolitiken. Fram tills nyligen fanns inte alltid en tydlig gräns mellan extremhögern och andra politiska krafter. Men detta förändras också gradvis på grund av uppgången för den feministiska rörelsen och hbtq-rörelsen, vilka gör motstånd mot högerradikalerna. Slut­ligen,­ tack vare kampanjen mot deporteringen av den belarusiske anarkisten Aleksej Bolenkov och att Podildistriktet i Kiev förra året skyddades från högerextrema, är antifarörelsen tillbaka på gatorna.

Sedan 2014 har extremhögern kompenserat för sina valmisslyckanden genom att utöka sin närvaro på gatorna och förstärka sin allians med liberalerna, vilken bildades under åren då de kämpade mot Janukovytj-regimen. Denna sammanslutning började dock gradvis spricka efter att Zelenskyj kom till makten 2019. Extremhögern, i synnerhet Azovrörelsen, var i kris. Efter att inrikesminister Arsen Avakov, som betraktades som Azovs beskyddare, avgått började statsapparaten behandla dem kyligare.

Självklart har kriget förändrat allt och vad som händer härnäst beror på många faktorer. Den ukrainska extremhögerns deltagande i det pågående kriget är mindre märkbart än 2014, med ett uppenbart undantag – Azovbataljonen. Men i dag är inte alla Azovkrigare extremhöger, och som del av nationalgardet och försvarsmakten verkställer de order från högsta befäl. Och Azov är bara en liten del av det ukrainska motståndet. Därför finns ingen anledning att anta att det pågående kriget kommer att stärka extremhögern lika mycket som kriget i Donbas.

Kastas in som kanonmat

Idag är det främsta hotet mot Ukrainas medborgare inte den ukrainska extremhögern, utan de ryska ockupanterna. Det inbegriper grupper som ofta attackerats av extremhögern på senare år, såsom romer eller hbtq-personer, som också är aktiva inom det ukrainska motståndet. Detta gäller även boende i Donbas. 

Rysk propaganda har hycklande utnyttjat Donbasborna för att rättfärdiga invasionen och anklagat Ukraina för ”folkmord”, medan den ryska militären jämnar regionens städer med marken. Medan människor står i långa köer för att ansluta sig till det territoriella försvaret i Ukraina, plockas män upp på gatorna i den ryskkontrollerade delen av Donbas, rekryteras med tvång och kastas in i strid, utan utbildning, som kanonmat.

Och precis som vänstern stödde de stridande i Rojava, trots att de syriska kurderna fick militärt bistånd från USA, bör vänstern stödja det ukrainska folket

En annan vanlig invändning mot det ukrainska motståndet är att det här är ett ombudskrig mellan västvärlden och Ryssland. Alla militära konflikter är mångfacetterade och en av komponenterna i den pågående konfrontationen är en interimperialistisk konflikt. Men om det är tillräckligt för att kalla detta ett ombudskrig, är nästan alla väpnade konflikter i världen ombudskrig. 

Ombud är inte marionetter

Viktigare än att diskutera det begreppet är dock att analysera graden av Ukrainas beroende av väst och att förstå vad båda imperialistiska läger har för mål.

Ukraina är västvärldens ombud i mycket mindre utsträckning än de syriska kurderna var ombud för USA under sin heroiska kamp mot IS. Men ombud är inte marionetter. De är lokala aktörer som får militärt stöd från andra stater. Både de tidigare och de senare har sina egna intressen, vilka kanske bara delvis sammanfaller. 

Och precis som vänstern stödde de stridande i Rojava, trots att de syriska kurderna fick militärt bistånd från USA, bör vänstern stödja det ukrainska folket. Socialistisk politik för väpnade konflikter bör grundas på en analys av situationen på marken, snarare än på huruvida en imperialistisk makt stödjer den ena eller andra sidan.

De senaste månaderna har en del inom vänstern använt första världskrigets historia för att hävda att socialister inte bör stödja någon sida i interimperialistiska konflikter. Men andra världskriget var också en interimperialistisk konflikt. Betyder det att ingen sida skulle ha fått stöd under kriget? Nej, för den interimperialistiska konflikten var bara en dimension av det kriget.

Ställ er bakom sanktionerna

I en tidigare artikel erinrade jag mig att många representanter för antikoloniala rörelser inte ville strida för sina kolonisatörer under andra världskriget, och en av ledarna för det indiska Kongresspartiet, Chandra Bose, till och med samarbetade med Nazityskland. Men det är också värt att nämna Jawaharlal Nehrus ord: I konflikten mellan fascism och demokrati måste vi otvetydigt stå på det senares sida. Det är också värt att nämna att den av Kongresspartiets ledare som mest konsekvent stödde de allierade i kriget var M N Roy, som var mest vänster av dem. Självklart innebar inte detta att Roy plötsligt började stödja brittisk imperialism. På liknande vis innebär inte stöd till kampen mot rysk imperialism att man stödjer amerikansk imperialism.

Nu måste även Ryssland lära sig sin läxa, och ju hårdare desto bättre

Självklart är situationen annorlunda nu. Andra staters direkta deltagande i kriget kommer bara att förvärra situationen. Men socialister bör stå bakom ekonomiska påtryckningar mot Ryssland och kräva tuffare sanktioner och embargon mot rysk olja och gas. Många av de sanktioner som nu finns på plats är utformade för att försvaga Rysslands försvarsindustri och därmed hindra Rysslands förmåga att fortsätta kriga. Vänstern bör även stödja sanktioner mot olje- och gasimporter från Ryssland, vilka vidare ökar den ekonomiska pressen på Putin att avsluta kriget.

Vi lider svåra förluster

USA kan ha lärt sig sin läxa genom att vanhedra sig i Irak och Afghanistan. Nu måste även Ryssland lära sig sin läxa, och ju hårdare desto bättre. Nederlag i krig har upprepade gånger utlöst revolutioner, även i Ryssland. Efter att Ryssland förlorade Krimkriget 1856 avskaffades slutligen livegenskap inom det ryska imperiet. Den första ryska revolutionen 1905 ägde rum kort efter Rysslands förlust i det rysk-japanska kriget. En förlust mot Ukraina skulle kunna utlösa en ny revolution. Med Putin fortfarande vid makten är progressiva förändringar i Ryssland och de flesta postsovjetiska stater i stort sett omöjliga.

Ukraina kan vinna och Ukrainas seger är vad den internationella vänstern borde kämpa för

Västerländska stater delar ansvaret för det här kriget. Problemet är att många inom den radikala vänstern kritiserar dessa stater av fel skäl. I stället för att kritisera vapenleveranserna till Ukraina borde de kritisera det faktum att EU-länder, till och med efter annekteringen av Krim och invasionen av Donbas, fortsatte att sälja vapen till Ryssland. Det här är bara ett exempel. Ansvaret för det beslutet ligger hos de västerländska regeringarna, inte hos vänstern. Men snarare än att försöka förändra situationen till det bättre, har stora delar av vänstern idiotiskt nog försökt att göra saker än värre.

Ukrainarna är väl medvetna om att kriget är förfärligt. Det här är inte vårt första krig. Vi har levt under förhållanden av en pyrande konflikt i Donbas i åratal. Vi lider svåra förluster i det här kriget, och vi kommer att fortsätta att lida om kriget drar ut på tiden. Det är upp till oss att bestämma vad vi är beredda att offra för att vinna, och vilka kompromisser vi måste göra för att stoppa död och förstörelse. 

Jag förstår inte varför USA:s regering går med på det här, när en stor del av vänstern föredrar att inta en mer imperialistisk hållning och kräver att västvärlden bestämmer åt oss.

Påtvingad gränsomdragning

Hittills har Kreml varit ovilliga att göra några betydande eftergifter. De väntar på att vi ska ge upp. Men ukrainarna kommer inte gå med på erkännandet av deras territoriella erövringar. En del hävdar att vapenleveranserna till Ukraina kommer att förlänga kriget och öka antalet offer. Faktum är att det är bristen på leveranser som kommer att göra det. 

Ukraina kan vinna och Ukrainas seger är vad den internationella vänstern borde kämpa för. Om Ryssland vinner kommer det att skapa prejudikat för påtvingad omdragning av statsgränser och driva världen mot ett tredje världskrig.

När jag blev socialist var jag i hög grad påverkad av kriget i Donbas och min insikt att vår enda chans till en värld utan krig är att övervinna kapitalismen. Men vi kommer aldrig att uppnå denna framtid om vi förväntar oss icke-motstånd mot imperialistiska interventioner. 

Om inte vänstern tar rätt ställning till det här kriget, kommer den att misskreditera och marginalisera sig själv. Och vi kommer bli tvungna att jobba länge för att få bukt med konsekvenserna av de här dumheterna.

Översättning: Jenny Cleveson

Artikeln tidigare publicerad i Dissent (4 maj).