Emma Sofia Dedorson: Världsmästarna i Nobelpris är inte imponerade

"Priset stannar hemmavid minsann”. Det tar sekunder efter att Svenska akademiens ständiga sekreterare Mats Malm tillkännager årets pristagare till att jag får ett sms från en av mina närmsta katalaner – han som varje år traditionsenligt ifrågasätter Nobelpriset i litteraturs själva existens. Han utgår från det faktum att författare som skriver på engelska eller franska – för att inte tala om skandinaviska språk – har större chanser än alla andra att prisas av den Svenska Akademien.

Sen droppar franska kollegor in i mina SMS och mentions:

”Hoppsan, priset gick till grannen minsann”

”Jo, men visst är väl norsk litteratur lite, ska vi säga enklare för en svensk att förstå?”

”Skandinaviska författare hajpas av den Skandinaviska Akademien ser jag”

Att Frankrike är det land som erhållit flest priser ser mina franska vänner och bekanta som helt naturligt:

– Nobelpriset ska prisa den bästa litteraturen. Och Frankrike, ursäkta mig men Frankrike är det landet i världen som håller litteraturen högst. Det vet alla. Det är inga konstigheter om franska författare vinner, säger en pressekreterare vid det franska utrikesministeriet till mig.

Franska författare har i och med Annie Ernauxs utnämning år 2022 tilldelats 16 Nobelpriser och är därmed världsmästare. En bit efter på andra plats kommer USA med tolv Nobelpriser och Storbritannien strax efter: engelskspråkiga författare är dock de absolut mest prisade, språkmässigt.

– Nobelpriset handlar om att ta litteratur på allvar och det sker fortfarande i Frankrike till skillnad från i Norden eller USA. Svenska Akademien är för låst sina språkkunskaper, säger min franska kollega.

Hon som enbart talar och läser franska, utöver sin haltande engelska. Men som kan allt om hela frankofonins litterära rikedom – det vill säga även den Nordafrikanska.

Hennes begränsning innebär inte att hen har fel. Men nog missar hon något – precis som Svenska Akademiens samtliga medlemmar.