Hela hans idé bygger på tanken att vi inte kan ha kakan och äta den. Ett klasslöst samhälle är möjligt, menar han, men kan inte kombineras med en generös flyktingpolitik. En sådan kostar för mycket pengar, och leder till splittringar i samhället.
Problemet är att han har bakat fel fikabröd.
En stor invandring och en stark välfärd går visst att kombinera. I sin text skriver Moula själv om att ta ifrån miljardärerna deras pengar. Det finns dessutom tillgångar att expropriera, företag att nationalisera. Splittringarna? De löser vi när vi avskaffar klassamhället. Kort sagt: det går. Det som inte fungerar är vänsterpolitik som bara riktar sig till vissa.
Man kan nämligen inte baka en socialistisk kaka utan internationell solidaritet.
Ett samhälle som säger att vi inte ska bry oss om dem som råkar vara födda utanför landets gränser är ett samhälle som redan gett upp. Ett samhälle som inte vill hjälpa dem på flykt är snart ett samhälle som inte vill hjälpa sina gamla, sina arbetslösa, sina sjuka. En bättre värld är inte en bättre värld om den bara är bättre för vissa.
Moulas text är oroväckande eftersom den inte existerar i ett vakuum. Han skriver själv beundrande om Socialisterna välfärdspartiet, en utbrytargrupp som lämnade partiet Kommunisterna efter en konflikt där de förstnämnda ville förespråka en mer restriktiv invandringspolitik. De leds av den karismatiske slaktaren Karl Gustav Nilsson, som blev något av en kändis när han 2018 gick på Nordeas årsstämma och kritiserade banken för att stjäla från folket. I samma politiska sfär finns det populistiska Örebropartiets Markus Allard, som ofta medverkar i SD:s webb-tv-program Riks, samt en rad andra mer eller mindre obskyra debattörer, som Malcom Kyeyune och Malmölistans Nils Littorin.
Dessa aktörer kan kanske verka marginella, men Moula är det inte – och att de har hans öra visar att deras idéer får genomslag. Än mer beklämmande är att det överhuvudtaget finns personer som kallar sig vänster samtidigt som de vill stänga människor ute. För om inte vänstern kämpar för öppna gränser, vem ska då göra det?
Moula och hans gelikar kommer förmodligen säga att det jag skriver är snömos. Jag vet att det sedan det hegemoniska skiftet i samband med flyktingkrisen 2015 inte längre anses realistiskt att ens lyfta tanken på en mer generös flyktingpolitik. Men det verkligt orealistiska – sett till hur världen utvecklar sig – är att tro på motsatsen. Åtminstone om man samtidigt kallar sig socialist.
Den flyktingpolitik vänsterns nationalister vill ha är tyvärr – i stort sett – redan verklighet. Men det här handlar inte om just nu. Det här handlar om vilken sorts samhälle vi vill ha i framtiden. Vad menar de att vi ska göra när Afrika kokar sönder av de avgaser vi i väst har förgiftat luften med under de senaste 200 åren? Vad menar de att vi ska göra nästa gång miljontals människor fördrivs från sina hem efter ytterligare ett krig vi i väst – direkt eller indirekt – har orsakat?
Att vi ska säga ”stopp, här får ingen passera!”? Att vi ska låta dem ruttna i läger? Göra som USA och stoppa dem i burar? Som Storbritannien och skicka dem till Rwanda?
Moula skriver i sin text att han ”avskyr klassamhället”. Men denna avsky mot orättvisor sträcker sig uppenbarligen inte utanför Sveriges gränser. Denna ”socialism” är helt blind för det förtryck väst under århundraden har utövat på det globala syd. Denna ”radikalism” vägrar se det som i och med klimatkrisen borde vara uppenbart: Alternativen är en global socialism som ser till alla, eller en fascism där vi i väst slänger resten av jordens befolkning under bussen.
Jag vet vilken sida jag väljer.
