Ricardo Burrows: Vägen mot monarki kantas av Demokraternas impotens

Det fattades egentligen bara en krona och en gyllene spira för att tisdagens tal till den amerikanska kongressen snarare skulle kunna misstas för en kröning. Att president Donald Trumps tal till den egna nationen skulle vara söndrande snarare än enande var på förhand givet. Omvärlden hade inte förväntat sig något annat, i synnerhet inte efter den murbräcka av exekutiva ordrar han sjösatt sedan han tillträdde – för att inte nämna att han bara på några veckor lyckats vända upp och ner på det rådande säkerhetspolitiska läget.

På vår sida av Atlanten kom det första oroväckande tecknet av en sorts ”monarkisk renässans” redan den 7 januari, då Donald Trump inte kunde utesluta att USA med militära medel skulle kunna ta kontroll över Grönland. Utspelet har sedan efterföljts av ett långt avskedsbrev till det forna västblocket. Via ett anklagande tal av vice-presidenten JD Vance på säkerhetskonferensen i München, vidare till den totala förnedringen av Volodymyr Zelenskyj i Vita huset. Gamla allianser splittras och nya formas när makten skiftar.

Den nya regenten i USA rör sig som en monark, talar som en monark.

Det är lätt dras med i diskursen om att USA håller på att bli en totalitär stat, att Donald Trump –och hans följare – snarare ser presidenten som en kung. Men trots att myndigheten Doge gör sitt bästa för att sabla ner tillsynsmyndigheter till höger och vänster, så gör man sig själv en otjänst att haka på den retoriken. För USA är de facto fortfarande en demokrati. Det finns fortfarande ett oppositionsparti – Demokraterna.

Därför är det skrämmande hur oeniga oppositionen är. Redan innan tisdagen hade det viskats om hur Demokraterna skulle störa talet till kongressen. Nu hade man chansen att galvanisera de egna leden, ja kanske till och med resten av världen. Men vad som efterföljde var en rad av disparata försök att visa motstånd. Vissa valde att klä sig i rosa, andra höll upp skyltar med budskap, många vände ryggen till. Den Demokratiska representanten från Texas Al Green skrek högt och blev först varnad, sedan utslängd. Men mer än så blev det inte. Ett splittrat motstånd kunde dränkas i ramsor av "USA, USA, USA" och presidenten kunde hålla sitt tal på klassiskt Trump-manér. Fyllt med försköningar av de egna framgångarna, ”drill baby drill” och hyllningar till den nya vapendragaren Elon Musk.

Det är tydligt här att Demokraterna vill föregå med ett gott exempel, att man trots allt som hänt, vill följa ett politiskt dekorum. Men spelplanen har förändrats, ”when they go low we go high”, är inte längre en möjlighet. Vad USA bevittnade igår var inte en del av den demokratiska processen. Det var ett kampanjtal från start till mål. Och då är frågan, vad har Demokraterna för skyldighet att delta i överhuvudtaget? 

Igår hade man chansen att sätta ner foten genom att inte visa sig. Samla sig i en separat miljö för att åtminstone försöka ge sken av en enad front. Visa att det splittrade partiet faktiskt kan hitta ett gemensamt program framåt.

Istället blev Demokraternas impotens kronan på verket.