Jag ser en konstutställning, ”Unkilled” på Konsthall C, om flyktingförvar, konstnärerna berättar om hur de drivs. Att multinationella bolag äger och driver dessa små gravkammare där människors drömmar grävs ned, under flygplatser, i industriområden, långt från ”vanliga” människors åsyn. Samma bolag som driver förvaren står också för den vård, inte minst för psykisk ohälsa, som de intagna på förvaren snabbt blir i akut behov av – på grund av förhållandena där inne.
Det är helt sjukt hur det funkar, man borde inte bli förvånad, men ändå chockas jag av omfattningen och den gränslösa cynismen. Jag kommer på mig själv med fråga: ”Men de motiv som går bortanför det politiska, hur ser ni på dem? Att vissa mekaniker som håller systemet igång bara är rent ekonomiska, bortom politiken?”
Konstnären och filmaren Hanna Heilborn tittar lite strängt på mig och kontrar med en motfråga: ”Menar du att det inte är politiskt att man överlåtit den här hanteringen till privata bolag?”
Och får med rätta mig att känna mig lite dum. För att så många år nedsänkt i det nyliberala samhällets tankebad helt enkelt till sist perverterat ens tankebanor så att man faktiskt tror att pengar inte har en politisk vilja.
Ändå är det en av de tidiga lärdomarna man drar när man börjar granska samhällssystemet med kritisk blick: att det som makten vill behålla alltid kommer att kallas ”neutralt” eller ”objektivt” och allt som representerar förändring och maktkritik kommer att stämplas som ”politiskt” eller ”ideologiskt färgat”.
Det slår mig nu när veckan har präglats av en strid om hur man får eller bör skildra en människa i en journalistisk text. Internationella Engelska skolans Barbara Bergström utmålades i DN som en excentrisk och girig pajas i en skojig text av Björn af Kleen. Inget konstigt med det, stämmer rätt väl överens med hur hon framstått även tidigare och dessutom har den som skriver en mycket lång intervju i en helgbilaga banne mig en skyldighet att vara underhållande. Personlig – sila intrycken genom sin egen syn på världen och hitta roliga detaljer som levandegör mötet med den man porträtterar.
Men – denna gång sågs detta journalistiska hantverk som något suspekt av många högertyckare, som ansåg att af Kleen gjort sig skyldig till politiskt motiverat karaktärsmord, att han gått vänsterns ärenden.
Det är något av en tendens att misstänkliggöra den grundläggande journalistiska metoden att tolka sin verklighet, som blir än mer relevant när det rör sig om friare former än nyhetsjournalistik, som ett större porträtt.
Fantasin om den fullständigt ”objektiva” blicken på världen växer sig allt starkare, Inte minst när journalistiken skildrar sånt som journalisterna ser runt omkring sig men som inte passar in i somligas världsbild. Det kan ses som ”propagandistiskt” att berätta hur en ensamkommande flyktingpojke mår, till exempel. För av en sån skildring kan någon dra en politisk slutsats, som inte handlar om mer restriktiv flyktingpolitik,
Men vad pratar man då om när man pratar om objektivitet. Om inte den sortens slutna ögon inför det som sker hela tiden runt omkring, urholkande av människovärde, av samhörighet, av allt som inte bara är nyliberal konsensus.
