Jag ringer tillbaka till vårdcentralen som återigen hänvisar till mottagningen på sjukhuset, men nu börjar jag bli förtvivlad och febern stiger. Snälla hjälp mig! Okej, jag får efter några vändor en tid dagen efter.
Febern och smärtan fortsätter dock stiga under kvällen. Jag ringer 1177 och får en tid på jourvårdcentral. Förbryllade läkare vill att en kirurg ska undersöka mig, så jag hänvisas till akuten. Den plats som jag gjort allt för att undvika för jag vet ju hur det är där. Överfullt. Av både riktiga akutfall och av andra som i sin förtvivlan över att inte bli insläppta någon annanstans åker dit.
Men akuten blir det. Hela natten. Först på en hård stol tillsammans med andra allt mer desperata människor som väntar och väntar. I korridoren ligger en äldre man med förstoppning. Han hör dåligt så personalen måste skrika när de förklarar att han ska få laxermedel och hur det ska gå till. Ovärdigt.
En annan äldre man blir allt mer förvirrad. Han har ramlat och slagit i huvudet. Han börjar undra var han är egentligen. Han vill upp och gå fast läkaren sagt att han måste ligga still för att han kan ha fått förskjutningar i nackkotorna. Timme efter timme.
En yngre man bredvid mig börjar skaka mer och mer i benen. Oroligt tvinnar han sina händer. Trummar på knäna. Plötsligt reser han sig. ”Nu åker jag hem, jag orkar inte mer.” Då har han väntat i fyra timmar.
En ung kvinna med magsmärtor försöker hitta en bekvämare ställning på den hårda stolen. Det är svårt för det sitter plastskärmar på båda sidorna för att vi som sitter där inte också ska smitta varandra med covid.
Timmarna går. Min mobil laddar ur och jag börjar bli orolig för att inte kunna meddela mig med omvärlden. Jag frågar personalen i expeditionen: Hur länge till kan det dröja? De kan inte säga något. Läkarna ligger efter, idag också.
Till sist får jag lägga mig ner i ett undersökningsrum och vänta. I mörkret tickar minutrarna fram. Utanför hörs jäktade fötter. Det här är verkligheten i vården, när valrörelsen envisas med att handla om språkkrav på tvååringar och hårdare straff. Vi vet ju det, under pandemin visade det sig att den här underbemanningen var dödlig. Det finns inte plats på sjukhusen, för det finns inte tillräckligt med personal. Vårdcentralerna har inte tillräckligt med fasta läkare. Vården måste ha gatekeepers som via telefonen ska mota människor, få dem att inte komma in. Till sist hamnar de sjuka här, på akuten. Om de är tillräckligt starka för att ta sig någonstans. Om inte kan det sluta i katastrof.
När klockan har passerat tre på natten kommer till sist en läkare in till mig. Har inte min kirurgkollega redan tittat på dig, frågar hon. Nej ingen har tittat på mig. Hon gör en snabb undersökning. Försvinner ut igen för att rådgöra med någon. Ytterligare en timme senare säger hon att jag ska få penicillin utskrivet och sedan hänvisas jag igen till den där mottagningen på sjukhuset om det skulle bli värre. Men de kan ju inte ta emot förrän om fyra veckor, säger jag förtvivlat. Den där kirurgen som de pratade om träffar jag aldrig.
När klockan slår fyra får jag i alla fall gratis skjuts hem med sjukresa och jag kan konstatera att något verkar fungera. Bilen kommer när den ska. Jag behöver bara vänta i tio minuter i entrén. Den sjuksköterska som visar mig vägen dit säger att det är ganska ovanligt. Det brukar vara 40 minuters väntetid på sjukresorna. Och kvällarna och nätterna på akuten är så här, i alla fall flera gånger i veckan. ”De där politikerna de lovar och lovar, men det blir ingen skillnad”, säger hon när jag frågar vad det beror på.
Igår var det val igen. Men har någon lovat något som kan göra skillnad?