Trots historiken och omfattningen, och en dödlighet så hög att den ger rysningar – tio procent för anorexi – saknas nationella riktlinjer för hur ätstörningar ska behandlas. Nationella riktlinjer finns för diabetes, tandvård, demens, cancer, astma, kol, men inte för ätstörningar. Nu är de på gång, publiceringen är planerad till 2024, och de behövs. Vården famlar i mörkret.
Kunskapen är låg, behandlingarna spretar. Medan väntetiderna växer slåss primärvården och specialistvården om att slippa behandla. De drabbade överges i tomrummet mellan stolarna, ensamma med sina destruktiva tankar. Privatkliniker kan vara räddningen men räddningen är inte för alla: det kan kosta tusentals kronor i månaden och behandlingen kan ta flera år.
Men ingen vård är bättre än fel vård. Plötsligt kan den som aldrig vägt sin mat tvingas räkna sina havregryn, dokumentera varje måltid i ett prydligt formulär – och ett nytt beroende är fött. Det är en missräkning, men en klassiker, att adressera maten men inte tankarna; symptomen men inte orsaken. Vikten först, ångesten sedan – som om ångesten har tid att vänta. Det är att silvertejpa ihop människor, låta dem leva med risk för återfall, i värsta fall tron om att det inte går att bli helt frisk: Du får nog leva med det här. Den höga dödligheten blir plötsligt lättare att förstå.
Ständiga jämförelser
Ett samhälle som till stor del kretsar kring mat, träning och utseende är i sig en riskfaktor för ätstörningar. Rådande trender – millennieskiftets smalhetsnorm och nakenmode som smugit sig tillbaka in i värmen – är en annan. Företeelserna är inte nya, men aldrig förr har de kombinerats med en onlinekultur som den vi har idag, och den digitala närvarons oundvikliga, tillika onaturliga, konsekvens: medvetenheten om vad alla andra gör och hur alla andra ser ut. Jämförelsen mellan jaget och idealet får aldrig vila, det går alltid att sträva högre. Ätstörningen står redo med åtgärder när vården står utan.
De senaste åren har ett försök till motståndsrörelse växt fram. Kroppsaktivismen säger sig vilja motverka smalhetsnormen och besattheten av kroppen genom att bredda bilden av hur en kropp kan se ut. Men kroppsaktivism löper stor risk att slå fel och missar kanske själva poängen. Dels eftersom de kroppar som syns sällan kan klassas som något annat än normativa och normalviktiga, dels eftersom den inte alls flyttar fokus från kropp och utseende – tvärtom.
Att bli frisk från ätstörningar handlar till stor del om att göra sig fri från tanken på kroppen som något att forma, något som ska se ut på ett visst sätt – egentligen att släppa tanken på den över huvud taget. Det finns en värld där kroppen, och maten, bara får vara: naturliga inslag i en tillvaro grundad i annat. Dessvärre är det sällan en värld för kvinnor.
Det går att bli fri
Ointresset för en av vår tids farligaste sjukdomar reflekteras också i diagnossituationen, som är minst sagt problematisk. Anorexi må vara den mest omtalade ätstörningen, och kanske den minst tabubelagda, men det är inte den vanligaste. Nej, den vanligaste, som hälften (!) av de ätstörningsdrabbade diagnosticeras med, har vi inte en lyckats sätta fingret på. Vi kallar den ätstörning UNS (utan närmare specifikation).
Däri ligger en potentiell delförklaring till den ständiga ökningen av fall: vården ger inte rätt hjälp. Och det är inte konstigt alls, egentligen. En sjukdom som inte finns är inte lätt att behandla. Problemet är att den skördar liv ändå.
Det händer, ganska ofta, att folk hör av sig till mig med frågor om ätstörningar. Det är anhöriga, det är drabbade – alla undrar samma sak, internetrösten alltid lika desperat när den frågar: ”Hur blev du frisk?” Jag vet inte vad jag ska svara.
Ska jag berätta att jag först ignorerades, sedan felbehandlades, av regionens försök till vård? Att jag tvingades gå emot alla regler, samhällets och mina egna, fast det orsakade panik? Att kroppen plötsligt inte rymdes i jeansen och att hela garderoben fick bytas ut? Att folk kommenterade min kropp, mat och träning, och att det fick mig att vilja ge upp och välja det sjuka? Att jag till slut fick hjälp på en svindyr privatklinik, dit de flesta inte har råd att gå? Att det tog flera år att bli frisk, att jag gick miste om erfarenheter och relationer, att jag fortfarande är rädd att jag inte kan få några barn?
Allt det där är sant. Men det är också detta: jag hade aldrig gått med på att bli hjälpt om det inte vore för min mammas ultimatum: ”Om du inte gör det här har du ingen mamma kvar.” Det är ord från en mamma som inte orkar se sitt barn dö. Och ord som fick mig att vilja bli frisk.
Jag har lovat mig själv att aldrig utesluta detta: det går att bli helt fri från ätstörningar. Alldeles jättefri, helt utan kompromisser. Och det är värt all tid, all smärta. Men förtjänsten borde inte vara en mammas. Den borde tillhöra en fungerande ätstörningsvård.