Sannolikheten att leva just nu, som del i en av de första generationer som vet vart den är på väg, och en av de sista som kan förändra det, måste lägga än fler nollor till denna galna siffra. Sannolikheten att bli president eller premiärminister i sitt land vid detta kritiska ögonblick … ja, ni fattar poängen.

Så vad har regeringscheferna valt att göra med detta mirakel? Förlänga vår tid på jorden och göra sig förtjänta av alla osannolika framtida människors tacksamhet?

Nej. De har valt att göra ingenting.

Ingenting som ger oss en realistisk chans att byta kurs. De hade ett val vid Cop27-mötet i Sharm el-Sheikh att antingen värna en beboelig planet eller att blidka sina sponsorer. De valde sponsorerna.

Politiker blidkar makten

Vi vet hur det ena leder till det andra, hur makten som erhållits genom tidigare generationers korrupta beslut driver fram vår tids korrupta beslut. Vi vet att de tillstånd fossilbolagen fått under 50 år av misslyckanden har möjliggjort för dem att göra enorma vinster – i genomsnitt 2,8 miljarder dollar om dagen under hela den perioden – och att bara behöva investera en bråkdel av de pengarna i politiken för att köpa varenda politiker och varje politiskt beslut de behöver.

Vi vet att det lättaste sättet för en politiker att säkra makt är att blidka dem som redan besitter den, de vars makt sträcker sig bortom de allmänna valen: oljebaronerna, mediebaronerna, storbolagen och finansmarknaderna. Vi vet att denna makt tillsätter de värsta tänkbara människorna vid värsta tänkbara tidpunkt. Vi vet att när till åren komna miljardärer försöker roffa åt sig allt mer av det liv som glider ifrån dem, skapar de en dödskult.

Passvitet ända sedan 1972

50 år, frågar du? Ja, det första internationella toppmötet som påstod sig ta sig an miljökrisen ägde rum 1972. En handfull mäktiga nationer, däribland Storbritannien och USA, sammankallade vad som i deras hemliga anteckningar omnämns som ett ”informellt och hemligt” organ vid det toppmötet. Syftet var, enligt anteckningarna, att säkerställa att fattigare länder inte fick vad de ville och att man inte skulle komma överens om några internationella standarder för utsläpp eller miljökvalitet.

De lärde sig en viktig läxa där. Man får hoten mot sina sponsorer att försvinna genom att nicka och le, säga rätt saker offentligt och sedan blockera effektiva åtgärder bakom stängda dörrar. När de kom till Cop27 i år hade de inte ens för avsikt att betala de pengar de hade lovat fattigare nationer för att hjälpa dem att anpassa sig – om något sådant är möjligt – till klimatkollapsen, än mindre att försöka förhindra att den kollapsen inträffar.

Så här är vi nu, efter 50 år av skapade misslyckanden, och inte en enda klimatåtgärd ­rullar ­enligt plan för att uppnå de mål som regeringarna kommit överens om. Under det här årets första nio månader gjorde de sju största privata oljebolagen vinster på omkring 150 miljarder dollar. Trots det fortsätter regeringar att dryga ut dessa genom att bevilja olje- och gasbolag 64 miljarder dollar om året i offentliga subventioner.

Vi är redan mitt i krisen

Det kommer inte längre finnas några genomförbara sätt att förhindra en global uppvärmning över 1,5 grader om nya olje- och gasfyndigheter fortsätter att exploateras. Trots det planerar fossilbolag, uppmuntrade av de regeringar som antingen äger dem eller beviljar dem tillstånd, en omfattande ökning i investeringar mellan 2023 och 2025. De avgjort största planerade expansionerna är i USA.

Mjuka fakta – de vaga och osäkra löftena från Sharm el-Sheikh om att tygla konsumtionen – betyder inget jämfört med hårda fakta som ökad produktion.

Vi behöver inte längre spekulera i vart denna väg kan tänkas föra oss. Vi har redan gett oss in på den. Översvämningarna i Pakistan som fördrivit 33 miljoner människor och spolat bort 1,2 miljoner hektar jord följde på en värmebölja som förstört skördarna. Detta är den dubbla effekt som förutspåtts i vetenskapliga artiklar: måttligt väder som ger efter för en våldsam cykel av extremväder. Det är svårt att se hur landet någonsin ska kunna återhämta sig från de här katastrofernas ekonomiska chockvågor. När det börjar komma på fötter kommer det sannolikt att slås ned igen av en ny.

I år drabbades Kina, även om det knappt rapporterades om det i västerländsk media, inte bara av den värsta värmeböljan som någonsin uppmätts där, utan även av den största värmeanomali som någonsin uppmätts någonstans. Den förödande torkan på Afrikas horn, som nu är inne på sitt femte år, ger en skymt av hur ”obeboelig” kan se ut.

”Vad sägs om aldrig?”

Den rika världens regeringar kom till konferensen i Egypten med orden: ”Det är nu eller aldrig.” De åkte därifrån med orden: ”Vad sägs om aldrig?” Vi susar förbi alla mål, röda linjer och utlovade inskränkningar, mot en framtid där möjligheten att någon ska kunna existera över huvud taget börjar närma sig noll. Varje liv är en vanvettigt osannolik gåva. Hur mycket längre ska vi sitta och se på medan våra regeringar kastar bort allt?

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian. Översättning: Jenny Cleveson.