I vågor flyger de tunga bombflygen genom natten. I sina kroppar bär de sprängämnen. I ton räknat konkurrerar det med lasten som samma flygvapen släppte över Berlin tre decennier tidigare. De amerikanska piloterna som flyger de gigantiska flygplanen är vana vid att bomba djungel och byar. Ohotade likt en predator högst i näringskedjan. Nu eskorteras de av jaktflyg. För de är på väg till vad de rutinerade eskortpiloterna kallar för ”dödens dans”. Världens mäktigaste flygvapen ska försöka bomba de vietnamesiska kommunisterna till eftergifter i den avstannade fredsförhandlingen. Alla piloter kommer inte att komma tillbaka. De är på väg till Hanoi.
På andra sidan jorden, i det lilla landet Sverige, håller statsministern jultal. Han kallar den intensiva bombkampanjen för tortyr och fördömer de som försöker plåga människor till lydnad, ”eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret”.
Politbyråns propaganda
I Johannes Anyurus smärtfulla essä i Aftonbladet gör han kopplingen mellan bombkampanjen mot Hanoi och den pågående bombkampanjen mot Gaza. Bombningen av Gaza är vår tids julbombningar. Vår tids plågande av ett folk. Ett nytt namn förs för evigt till Olof Palmes lista.
Men det finns skillnader. Skillnader som tydligt visar olikheterna mellan vår dåtid och nutid. Hanoi var inte Gaza. Två plågade folk, men med diametralt olika förutsättningar och framtid.
Julbombningarna av Hanoi och av det mindre kända Haiphong var ett försök av amerikanske presidenten Richard Nixon att fullfölja sitt vallöfte om att få slut på ett krig som han inte var med och startade. Han lovade att göra det med den amerikanska hedern i behåll. Det var ett krig som man höll på att förlora. Kanske inte på slagfältet, men där det faktiskt räknas. De var på väg att förlora politiskt.
Bilden av det vietnamesiska motståndet tog sig skepnaden av hungrande risbönders ensamma och desperata kamp med enkla vapen. En bild målad av politbyrån i Hanoi. Nordvietnam var varken ensamma eller dåligt rustade. För de hade vänner. Människor i hela världen protesterade och ropade deras slagord. Krävde deras rätt till självbestämmande. Dessa demonstrationer var inte oviktiga, men trots allt en parentes jämfört med de stöd som de fick från Sovjetunionen och Kina.
USA fruktade reaktionerna
När israeliska F-16 släpper sina avancerade bomber över bostadshus, sjukhus och skolor i Gaza är de ohotade. Några enklare luftvärnsrobotar har Hamas kunnat visa upp. Utdaterade och i princip ofarliga för moderna stridsflyg.
I jämförelse skyddades Hanoi av samma typ av luftvärn som vaktade Moskva. Det komplexa paraplyet av jaktflyg, kanoner och radarstyrda robotar gjorde att en flygning över Hanoi var en resa man inte alltid kom tillbaka från. Överlevde man nedskjutningen så fann man sig ofta fångad och placerad i Hoa Lo-fängelset, mer känt som Hanoi Hilton. Piloternas mardröm. Fängelset mitt i Hanoi som skulle förhindra att USA bombade för aggressivt.
En ren terrorbombning ville man ändå undvika. Man fruktade reaktionerna från Vietnams bundsförvanter. Målen blev infrastruktur såsom broar, järnväg och depåer. Industri förstördes skoningslöst. 2 000 civila dödades. En siffra som framstår som liten jämfört med de 20 000 som rapporterats döda i Gaza.
Richard Nixons och Henry Kissingers bombkampanj var brutal och meningslös. Det blev inga eftergifter. Tre år efter bombkampanjen så hängde de sista amerikanerna från helikoptrar när de lämnade landet. Vietnam vann sin självständighet.
Det finns inga bundsförvanter med intresse eller styrka nog att dra röda linjer.
Rakt in på Palmes lista
Men kontrasten till Gaza är enorm. Det finns inga bundsförvanter med intresse eller styrka nog att dra röda linjer. Det finns inget skydd mot våldet från ovan. Människorna är värnlösa från piloternas bomber. Trots det visas ingen återhållsamhet eller försiktighet. Det finns heller inget hopp om något annat än överlevnad.
Det är att plåga ett folk. Gaza förs till Palmes lista. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka, Hanoi och Gaza.
