Går det att beskriva den svenska klimatpolitiken på något annat sätt än ett misslyckande? För varje utsläppsrapport växer klyftan mellan regeringens klimatretorik och de faktiska utsläppen. I internationella sammanhang brukar ministrar skryta om att vi ligger i framkant. Regeringen har till och med lovat nollutsläpp år 2045.
Men torsdagens siffror från SCB och Naturvårdsverket visar att koldioxidutsläppen inte minskade under 2018, tvärtom har de till och med ökat något (0,8 procent). Det är preliminära siffror, men de visar ändå en olycksbådande trend som på intet sätt leder mot klimatmålen. Sverige kryper i riktning mot förvärrad klimatkris när vi istället borde rusa i full fart åt andra hållet.
En stillastående klimatpolitik är inget annat än en katastrof. Vi måste minska utsläppen nu, helst i förrgår. Men trots mångårigt styre av en rödgrön regering, trots klimatlagen och grönfärgad retorik är Sverige inte ens i närheten av att nå 5-8 procents årlig minskning av utsläppen, vilket är vad som krävs för att vi ska nå klimatmålen.
I själva verket ligger vi ännu sämre till än vad de nya siffror visar. På grund av märkliga avgränsningar och mätfel är de svenska klimatutsläppen i verkligheten mycket högre. I den här SCB-statistiken inkluderas inte svenskarnas konsumtion av varor och tjänster utanför våra gränser. Räknar vi in dessa utsläpp, som är dubbelt så stora, ligger Sverige kvar på samma nivå som 2008. Det innebär att de senaste tio åren mer eller mindre gått förlorade.
För klimatkrisen spelar det ingen roll om en passagerarfärjas svarta dieselrök bolmar ut ur skorstenarna vid Helsingborgs eller Helsingörs hamn. Växthusgaser tar som bekant inte hänsyn till nationsgränser. Däremot är utsläppsplatsen avgörande för vem som tar ansvar för att kolet inte hamnar i atmosfären. Statistiken är extremt viktig för att visa klimatpolitikens effekter. Fakta ger ammunition till miljörörelsen och vi medborgare får möjlighet att på saklig grund rösta bort partier som inte gör sitt jobb.
Det finns en begränsad mängd kol som vi globalt kan släppa ut i atmosfären för att temperaturökningen ska hålla sig under 1,5 grader. Om vi följer planen kommer utsläppskurvan se som en kulle, senast vid nyår 2020 ska vi ha nått toppen och därefter väntar en brant backe ner mot målet: nollutsläpp 2040. Om vi fortsätter att skjuta de nödvändiga åtgärderna på framtiden måste utsläppen minska snabbare på kortare tid.
Ju längre tiden går måste framtidens utsläppskurva bli allt brantare för att vi inte ska överskrida kolbudgeten. Det blir bara dyrare och svårare ju längre vi väntar. Klimatpolitiken står stilla men världen rusar bokstavligen rakt mot ett stup. Det kommer bli en skakig färd framöver.
