Tre år av fullskaligt krig i Ukraina och läget ser allt mer dystert ut för att Ukraina ska uppnå en fullständig seger. Den ukrainska armén är utmattad, folket blir allt mer krigströtta och det det materiella stödet börjar sina.
Med förhandlingarna mellan USA och Ryssland så kan kriget mycket väl ta en ny vändning. Det högintensiva kriget omvandlas till en frusen konflikt, ett kallt malande med sporadiska sammandrabbningar. Som i slutet av varje konflikt kommer detta väcka en debatt om hur vi ska förstå krigsavslutet, vem har vunnit och vad skapade utfallet.
Många förväntas sig nederlag
Det var få som trodde att Ukraina skulle hålla ut mer än ett par dagar efter en storskalig invasion från Ryssland. Världens näst mäktigaste armé förväntades strida om Kiev på ett par dagar. Trots att Zelenskyj avstod att mobilisera i god tid så lyckades Ukraina skickligt sätta upp ett kvalificerat motstånd och den ryska krigslyckan tycktes vända.
I det läget uppstod vad som kan liknas vid en krigseufori. Ukrainas framsteg och västs nästintill enhälliga stöd fick det att framstå som att de ryska trupperna skulle kastas ut inom några månader.
I dimman blev det svårt att se gränserna mellan de möjliga och otroliga. Ett narrativ skapades, som tjänade syftet att förmå världen att stödja Ukraina mer, idag riskerar samma narrativ att cementera defaitism och på sikt göra de fruktansvärda offer Ukrainas befolkning fått betala till intet.
Räcker inte med Himars
Ifall man betraktar kriget i Ukraina utifrån de objektiva faktorer som kriget faktiskt haft så handlar det om ett litet land med en BNP på under hälften av den grekiska. Ett land som i ett decennium varit delat och i ett konstant tillstånd av krig. Dess motståndare är ett flera gånger större land, med en enorm krigsmakt och vapenindustri.
Trots detta, nu när kriget eventuellt ska avslutas, har ingen av sidorna uppnått sina krigsmål. De narrativ som byggdes upp under krigets första år får nu det att framstå som Ukraina har misslyckats, när de egentligen har presterat långt över förväntan.
Det är en sanning att med tiden blir krig allt mindre rörliga och övergår allt mer till en långsam utnötning. I ett sådant krig blir vem som kan mobilisera flest och producera mest avgörande. Inte vem som kan slå hårdast, utan ta hårdast slag. Kriget i Ukraina har visat att denna sanning består.
Tidigt i kriget så hamnade donerade vapensystem, så som Javelin och Himars i centrum. Den teknologiska överlägsenheten från väst skulle fungera som en utjämnare i kriget. Idag så hör vi allt mindre om Himars, istället har Ukraina tvingats anpassa sin krigföring till enklare och billigare system, som till exempel drönare.
Krig för hela samhället
Trots en annan möjlighet till att filma propaganda, har kriget i Ukraina varit ett tämligen basalt krig och alla teorier om en revolution inom krigföringen har inte besannats. Varken hybridkrig, cyberkrigföring eller så kallad 5GW – femte generationens krigföring – har haft någon betydande effekt på slagfältet.
Trots Ukrainas omfattande problem med korruption så lyckades de initialt skapa en känsla av gemenskap och stridsvilja.
Kriget har varit ett krig för hela samhället. Ett krig som förlitat sig på granater, stridsvagnar och infanterister men också avgjorts i industrihallar, sjukhus och på järnvägen.
Trots Ukrainas omfattande problem med korruption så lyckades de initialt skapa en känsla av gemenskap och stridsvilja, deras medicinska och logistiska infrastruktur hölls igång.
Kan vägleda med prioriteringar
Tre år in i krigen och med en global kapprustning så kommer politikerna ställa sig frågan om vad som bör vara prioriterat. Självklart behövs soldater och vapen men kanske allt mer akut är fungerande järnvägar, sjukhus och sammanhållning. Saker som inte enkelt kan beställas från leverantörer, utan behöver byggas upp över tid, fysiskt på plats men också i våra hjärtan. För att lyckas med det behöver jämlikheten förstärkas och korruptionen bekämpas. Det är en försvarssatsning både för idag men också för framtiden.
