Kommentar: Ukraina borde lära av Vietnam

Med ”europeiska” syftade han på kontinentens ”sätt att leva”, som är, sa han, ”genomsyrat av regler, värderingar, jämlikhet och rättvisa”. Europa, tillade han, är ”en plats där Ukraina fullt och fast hör hemma”.

Det var ett framträdande exempel på hur Ukraina har kommit att fokus­era på sitt förhållande till ”den västerländska civilisationen” i sin offentliga krigstidsdiplomati. Andra exempel inbegriper populär retorik om att Ryssland blir ”mer asiatiskt” till följd av sitt olagliga krig mot Ukraina, eller att Ukrainas kamp för nationell överlevnad är liktydig med att ”utvidga Europas gränser österut”.

Inte en framtid för alla

Men i en tid när kampen för värderingar om demokrati, jämlikhet och rättvisa inte bara äger rum i Ukraina, utan även på andra håll i världen, från Myanmar till Palestina, är detta fokus på det förmodat överlägsna värdet i väster­ländsk eller europeisk civilisation begränsande, minst sagt.

Denna framställning av Ukrainas kamp ingår i en konstruktion som bortser från liknande kamper i många länder i det globala syd. Den fokuserar allmänhetens uppmärksamhet på utsikten till en ny, utestängande europeisk framtid – snarare än en framtid som konsekvent delas av alla, som är jämlik och mänsklig.

Flera ageranden av Ukrainas diplomater i det globala Syd under det senaste året har gjort mig kritisk till landets övergripande syn på krigstidsdiplomati.

Först att besöka Kiev

Ta Indonesien, vars år av inhemsk militärdiktatur inleddes med massmorden på kommunistsympatisörer och andra under 1965 och 1966. Dessa händelser ledde till störtandet av den nationalistiske ledaren och Indonesiens förste president, Sukarno, som ersattes av den väststödde militärdiktatorn Suharto.

Trots att landet var en trofast allierad till USA under diktaturen, vilken varade fram till 1998, har många indoneser kvar en innerlig uppskattning för, och minnen av, sina år av samarbete med Sovjetunionen, i synnerhet genom utbyten inom kultur och utbildning, samt en gemensam politik som strävade mot en icke-kapitalistisk, postkolonial framtid och en ny världsordning.

Indonesien har inte varit neutralt inför Rysslands invasion av Ukraina (även om det inom landet debatterats kring huruvida landet kunde ha gjort mer för Ukraina). Det har röstat för alla resolutioner i FN:s generalförsamling som krävt att ryska trupper ska lämna Ukraina.

Därutöver blev den indonesiske presidenten Joko Widodo (eller ”Jokowi”), som ordförande för G20-toppmötet 2022, inte bara den förste statsledaren från det globala Syd att besöka det krigshärjade Kiev – under toppmötet lät han också Zelenskyj för första gången presentera (via länk) sin fredsplan i tio punkter för världen.

Sökte stöd av Indonesien

Men ukrainska diplomaters språk har inte alltid hyst detta stöd.

När Ukrainas ambassadör i Indonesien uttalade sig en vecka efter invasionen, försökte han framkalla stöd från den indonesiska regeringen såväl som allmänheten. Ambassadören, Vasyl Hamianin, drog paralleller mellan Indonesiens tidigare antikoloniala självständighetskrig, i synnerhet mot holländarna och japanerna, och Ukrainas pågående försvarskrig mot Ryssland.

Han betonade också att invasionen av Ukraina var ett hot mot världsfreden och den internationella säkerhetsordningen efter andra världskriget. Rysslands invasion har också, som Indonesiens ambassadör i Tyskland konstaterat, följder för andra mindre stater som förlitar sig på internationella lagar för att försvara sin territoriella integritet och suveränitet gentemot stormakters översitteri. Indonesien, och landets förbindelser med Kina kring Syd­kinesiska havet, är ett sådant exempel.

Hyllade blodigt förflutet

Samtidigt åberopade dock Hamianin Indonesiens blodiga antikommunistiska förflutna, och sa till publiken:

– Ni (Indonesien) är en klok nation som lyckades stå emot kommunisternas lockelser och inte ge efter för dem.

Han gick än längre, och hävdade att ”dagens Ryssland är en fortsättning på kommunist­regimen”.

Även om en gryende islamisk populism och antikommunism går hand i hand i samtida indonesisk politik, saknade åberopandet av minnen från en av 1900-talets blodigaste tidsperioder – massakrer som krävde mellan 500 000 och en miljon människoliv – i bästa fall en brist på diplomatiskt omdöme och lyhördhet.

Lidandet under denna period har inte erkänts förrän helt nyligen. Först i januari 2023 framförde Jokowi formellt den indonesiska statens ”djupa beklagande” med ett erkännande att massakrerna 1965 faktiskt ägt rum. På vilka grunder trodde Hamianin att det var lämpligt att kliva in med kommentarer som verkade gå emot en historiskt känslig och långvarig politisk agenda inom Indonesien – den om gradvis försoning och ökad öppenhet om massakrerna 1965?

”Missnöje och förbittring”

En annan problematisk händelse ägde rum i samband med Israels eskalerande våld i Gaza i augusti 2022, vilket Indonesien resolut fördömde, i enlighet med sin tradition av solidaritet med Pale­stina. Indonesien är ett av få länder i världen som ännu inte har formella diplomatiska relationer med Israel.

Som svar på dess fördömande av de israeliska attackerna, twittrade Hamianin, i versaler: ”Hur skulle det vara med ett kraftfullt fördömande av de brutala attackerna mot Ukraina under de senaste fem månaderna? Och dödandet av hundratals, om inte tusentals, barn, däribland muslimska barn?”

Strax därefter släppte Ukrainas ambassadör i Israel, Yevgen Korniychuk, ett offentligt uttalande, som löd:

”Som ukrainare, vars land utsatts för ett brutalt och ihållande angrepp av sin närmsta granne, känner jag stor sympati för den israeliska allmänheten. Terrorism och ondskefulla attacker mot civila har blivit vardag för israeler och ukrainare.”

Det ukrainska utrikesdepartementet retweetade senare Korniychuks uttalande.

Det indonesiska utrikesdepartementet kallade till sig Hamianin och uttryckte sitt ”missnöje och förbittring” över kommentarerna, vilka ansågs ”sårande för indoneser som ser ukrainarna som sina vänner”.

Uppenbar värdekonflikt

Den uppenbara värdekonflikten i att efterlysa stöd för Ukraina, mot Ryssland, och samtidigt ta Israels sida i dess oproportionerliga bruk av våld mot palestinierna är ett typexempel på att pratet om ”civilisation” bara gäller väst.

Detta har potential att alienera det globala Syd. Stora delar av den indonesiska allmänheten har under de senaste årtiondena sporrats av palestiniernas kamp för att bli en självständig stat och nå frihet.

Om Ukraina med framgång ska nå ut till stater utanför Europa, behöver landet inse likheten med kamper som förs världen över för samma värderingar om demokrati, jämlikhet och rättvisa – snarare än att koncentrera föreställningen om ”civilisation” exklusivt till Europa.

Lärdomar från Vietnam

USA har varit, och förblir, den mest betydande eftertruppen i Ukrainas försvarskrig mot Ryssland; materiellt, ekonomiskt och militärt. Till följd därav har USA:s och Ukrainas krigstidsdiplomatiska insatser varit välkoordinerade och till stor del unisona.

Här kan vi dock återigen se tecken på en utestängande inställning. I mars förra året, när Ryssland (felaktigt) hävdade att USA:s program för biologiska vapen bedrevs i Ukraina, släppte den amerikanska ambassaden i Vietnam ett skamlöst uttalande som löd: ”Ryssland, inte USA, har en lång och väldokumenterad historia av att använda kemiska vapen.”

Föga förvånande översvämmades ambassadens Facebook­sida av ursinniga kommentarer från lokala vietnameser. Enligt officiella vietnamesiska siffror utsattes mellan tre och 4,8 miljoner människor i Vietnam för Agent Orange, en giftig kemikalie som spreds av den amerikanska armén mellan 1961 och 1971, under Vietnamkriget.

I än högre grad än i Indonesien, fortsätter betydande delar av den vietnamesiska befolkningen att hysa en djupt rotad uppskattning för Sovjetunionen. Efter den amerikanska militärens tillbakadragande 1973, och återföreningen av Vietnam 1975, var det till stor del Sovjetunionen och östblocket som hjälpte det krigshärjade Vietnam att uppfylla de akuta behoven av humankapital och infrastruktur, genom att utbilda människorna som skulle bygga den moderna staten (läkare, ingenjörer, agronomer, geologer, ekonomer, lärare, arkitekter och så vidare).

Stödet levererades trots svåra yttre omständigheter med ett intensivt diplomatiskt korståg, lett av Kina och USA, samt en blockad mot internationellt humanitärt bistånd, handel och annan hjälp till landet.

Vietnam lyfte det allmängiltiga

Men även om Vietnam och Ukraina båda tvingats utstå invasioner av stormakter med imperialistiska ambitioner om kontroll och dominans, upphör likheterna när vi betraktar Vietnams krigstids­diplomati under 1960- och 1970-talen.

Den handlade om att lyfta allmängiltigheten i rörelserna för nationell frigörelse, medborgerliga rättigheter och solidaritet, som ägde rum samtidigt världen över, särskilt i ”fienderegeringarnas” länder, USA och Frankrike. Det handlade om att skapa en ny och mer rättvis värld, baserad på icke-kapitalistiska relationer och internationell solidaritet, snarare än att röra sig mot ett uråldrigt civilisatoriskt förflutet.

Och det gällde inte bara diplomati mellan regeringar. I en separat front av diplomati mellan folk, reste vietnamesiska diplomater vida omkring i Asien, Afrika, Latinamerika och Europa för att erbjuda sin solidaritet med folk och sociala rörelser, för att hitta skärningspunkter mellan varandras kamper för en mer rättvis, avkoloniserad värld.

Vanliga människor och kulturer i essentialistisk bemärkelse var sällan, om någonsin, ett mål för officiell propaganda och fördömanden i krigstid. I stället om­famnades amerikanska och franska intellektuella, studenter, politiker, krigsveteraner och kultur­ella ikoner till fullo i en gemensam kampanj för att få USA att dra sig tillbaka från Sydvietnam.

Den hållbara lösningen

Ho Chi Minh ska en gång ha sagt: ”Den första fronten mot amerikansk imperialism finns i Vietnam. Den andra inuti USA.” I Ukrainas fall skulle det innebära att på ett modigare vis inlåta sig med den ryska oppositionen mot invasionen, även om det bara är en procent av befolkningen.

Det måste dock sägas att Ukrainas krävande uppgift att samarbeta med sina vänner i Ryssland och det globala Syd är betydligt mer utmanande än det någonsin var för Vietnams krigstidsdiplomati. Om revolterna och protesterna 1968 var en tid av optimism i tidigare kolonier, präglas vår tid av en påtaglig global cynism inför att en mer demokratisk och socialt rättvis morgondag är möjlig.

Likväl måste Ukrainas mest hållbara, långsiktiga lösning också bli en transformativ lösning på Rysslands drakoniska auktoritarianism – vilket är skälet till att en civilisatorisk och utestängande diplomatisk inställning är kontraproduktiv.

Kan bli inspirationskälla

Detta är inte en begäran om att Ukraina ska lösa världens problem medan de kör ut en invaderande rysk armé ur sitt land. För många länder i det globala Syd handlar oron inte bara om att bevara objektivt nödvändiga band till Ryssland, utan också mer fundamentalt om Ukrainas självbild och värderingar i relation till dem.

Diplomati, i tider av krig och fred, handlar inte bara om att maximera sitt lands nationella intressen. Det handlar också om att förmedla till världen vilka värderingar man vill att världen ska förstå och, helst, dela med en, i ömsesidig solidaritet, respekt och beundran.

Kan Ukraina bli en inspirationskälla för en självständig och progressiv politisk agens, som inte går i civilisationsfällorna från vare sig väst eller Ryssland? Man kan bara hoppas.

Texten är tidigare publicerad på Opendemocracy.net

Översättning: Jenny Cleveson