Flammans Leonidas Aretakis förklarade under ett panelsamtal på Kulturhuset nyligen att hans plikt som chefredaktör på en vänstertidning är att kortsluta de två polerna som utgör pro-Palestina och pro-Israel för att istället fokusera på att ”se båda sidors lidande” i det pågående kriget.
Jag tyckte att det var ett uppseendeväckande uttalande. Borde inte plikten för en redaktör och ledarskribent på en av Sveriges få vänstertidningar snarare vara att bidra med analys av samtidshändelser från ett vänsterperspektiv? För, hur anständigt det än må vara att se båda sidor och önska ett slut på allt lidande så är det trots allt inte en politisk analys.
USA klarar sig bättre
Jag bor i USA och är helt golvad av hur engagerat och smart vänstermedier här försöker analysera kriget, historien, den nya Palestinarörelsen och framtiden i Israel och Palestina. Men det är svårt att förstå vad svensk vänstermedia vill ha sagt. Olika perspektiv förs fram i debattartiklar och opinionstexter. Men vilka analyser har egentligen gjorts på ledarplats, där tidningarnas politiska syn markeras? Och vad har där skrivits av de ledarskribenter som så ofta får representera en bredare vänstersyn?
För att få grepp om det läste jag igenom samtliga ledartexter om kriget i Gaza som fanns tillgängliga online hos Flamman, Dagens ETC och Dagens Arena samt de texter på Aftonbladet Kultur som signerats av dess redaktörer Eric Rosén och Karin Pettersson sedan den 7 oktober förra året.
Förutom en skillnad i antal texter (Dagens ETC har skrivit överlägset flest) finns inget som särskiljer hållningarna mellan tidningarna. Det är uppenbart att samtliga ledarskribenter vill se ett eldupphör i Gaza. De flesta verkar också förespråka en tvåstatslösning – en idé som är så pass död och begraven att de flesta som har koll på Mellanöstern ser den som en historisk artefakt.
Samma slagpåse som högern
Förutom detta finns tre gemensamma teman i ledartexterna. Det första är att kritisera ”dåliga” element inom den propalestinska vänsterrörelsen. I Flamman kritiseras solidaritetsprojektet Ship to Gaza, i Dagens ETC kritiseras författaren och forskaren Andreas Malm och mediepersonligheten Lady Dahmer. Mer generellt återkommer kritik mot det som även är högerns älsklingsslagpåse – den ”konspiratoriska” eller potentiellt antisemitiska vänstern.
Det andra temat handlar om vikten av att kämpa emot antisemitism, trots att själva begreppet och hur det används för att tysta Israelkritik sällan problematiseras (ett undantag är en text av Pettersson som diskuterar författaren Masha Gessens essä om tysk minneskultur i relation till förintelsen).
Det tredje temat för oss tillbaka till Aretakis ord på Kulturhuset, nämligen uppmaningen att tänka på båda sidors lidande.
Vänsterbashing är den sport vänstern är bäst på.
Saknas helt historisk kontext
De tre temana är i sig inte oväntade eller nödvändigtvis problematiska. Vänsterbashing är den sport vänstern är bäst på och det kan finnas en poäng att kritisera problematiska tendenser i en rörelse. Att kämpa emot rasism, såsom antisemitism, är något som vänstern alltid har gjort. Att inte vilja se människor mördas och befolkningar lida – ja det borde ju vara en rimlig hållning, oavsett politisk färg.
Det jag reagerar på är istället hur mycket plats de frågorna tar på bekostnad av annat. Tystnaden kring de stora frågorna för vänstern i denna stund är öronbedövande på vänstertidningarnas ledarplatser.
Något som lyser med sin frånvaro är historisk kontextualisering. Det sionistiska projektets historia, den palestinska befrielsekampens historia och det amerikanska och europeiska kriget mot terror som följde den 11 september är exempel på viktig historia att dyka ner i för att förstå vad som händer i Israel och Palestina. Något annat som saknas är diskussioner om analytiska begreppsapparater. Jag tänker framför allt på begreppen bosättarkolonialism och dekolonisering. Många rättighetskamper just nu inspireras av den palestinska kampen och byggs kring idén om dekolonisering av alltifrån kultur till territorier och kopplas samman med kritik mot den kapitalistiska västerländska hegemonin. Dekolonisering sätter även fingret på något annat som saknas i ledartexterna, nämligen visioner om framtiden bortom det slentrianmässiga tjatandet om 90-talets tvåstatslösning. Hur en antirasistisk, demokratisk, rättvis framtid mellan floden och havet skulle kunna se ut, hur det skulle kunna översättas till hela regionen, vad det innebär för europeisk och amerikansk dominans och hur vi kan nå dit.
Här finns en sprängkraft som formar en ny generation och som faktiskt i grunden handlar om vänsterns framtid.
Var finns engagemanget?
Men det som framför allt saknas i texterna är ett intresse för den nya rörelse som byggs till stöd för Palestina. På plattformar som ägnar sig åt att förstå världen från ett vänsterperspektiv borde man kunna förvänta sig ett engagemang och intresse för den propalestinska, antikoloniala rörelse som just nu byggs runt om i världen. Här finns en sprängkraft som formar en ny generation och som faktiskt i grunden handlar om vänsterns framtid. Att inte intressera sig för denna rörelse, att inte lyfta den (annat än för att misskreditera den), är ofattbart.
En vänster som är något annat än bara en humanare version av den allt mer extrema högern.
Vad denna frånvaro av nödvändig analys på vänsterns ledarplatser beror på kan diskuteras. Men det är uppenbart att när det kommer till Israel och Palestina så saknas det intresse för sådant som skulle kunna leda till vägar framåt för vänstern. I det politiska klimat som råder i Sverige kan det visserligen verka radikalt att se alla människors lidanden, men det krävs mer intellektuellt arbete än så om man vill företräda en vänster som är något annat än bara en humanare version av den allt mer extrema högern.
