I vår tid brukar inte klasskrig föras så öppet. Vanligtvis brukar miljardärer och mångmiljonärer anlita dörrvakter som attackerar de fattiga åt dem. Men nu, befriade från skam, döljer de inte längre sin inblandning.
I USA kommer världens rikaste man, Elon Musk, leda det federala angreppet på medel- och arbetarklassen. Han har för avsikt att rejält minska de offentliga utgifterna och de offentliga skyddsnät som försvarar folket mot rovkapitalet. Department of government efficiency har rekryterat fler miljardärer för att se över nedskärningar genom hela statsapparaten. De här plutokraterna får inte betalt. De kommer att föra sitt klasskrig pro bono, av ren godhet.
Sänka skatterna kraftigt för de ultrarika.
Musk, som har en förmögenhet på över 400 miljarder dollar (cirka 4 800 miljarder svenska kronor) har varnat: ”Vi måste minska utgifterna och leva inom våra tillgångar.” Men han menar inte ”vi”, han menar du. Trump och Musk vill banta den federala budgeten för att kunna sänka skatterna kraftigt för de ultrarika. Denna förstockade klass behöver all hjälp den kan få. Sedan 2020 har USA:s tolv rikaste män sett sina förmögenheter växa med blott 193 procent. Tillsammans äger nu de stackarna bara 2 000 miljarder dollar.
Systemets yttersta korruption
Musks uttalade mål kan visa sig omöjliga att genomföra. När han antog sig uppdraget hävdade han att han skulle minska de federala utgifterna, som i dag ligger på 6 750 miljarder dollar, med 2 000 miljarder dollar, vilket är mer än hela den diskretionära budgeten. Men avsikten är tydlig: en nedskärning vars konsekvenser skulle vara förödande för de flesta amerikaner.
Valet av Trump var ett svar på nyliberalismens grymma misslyckanden, men kommer också att vara det yttersta uttrycket för dem. Det var ett svar på att det politiska systemet korrumperats av privata pengar, och det kommer att vara systemets yttersta korruption.
Vi behöver knappt fundera över hur det skulle påverka människors liv och den levande världen om Musk lyckas med sitt uppdrag. Under det senaste året har en liknande plan genomförts i Argentina. Där har Javier Milei fört sitt klasskrig å det internationella kapitalets vägnar. Det har bland annat resulterat i att fattigdomen ökat drastiskt och att antalet människor med sjukförsäkring rasat, samtidigt som det offentliga sjukvårdssystemet är farligt underfinansierat. Antalet hatbrott växer snabbt, det har skett ett samordnat angrepp på vetenskap och miljöskydd, och det är fritt fram för utländska bolag som vill lägga vantarna på landets mineraler, mark och arbetskraft.
Många villiga bödlar
I USA kommer frackingbranschen få göra som den vill. Trumps utnämnde energiminister, Chris Wright, driver ett frackingbolag och hävdar: ”Det finns ingen klimatkris.” Banker och storbolag skrotar muntert sina miljöåtaganden.
De omfattande nedskärningar och avregleringar som Musk eftersträvar är en fortsättning på den sadomasochistiska politik som nu härskar på båda sidor Atlanten. Demagogerna har insett att det inte spelar någon roll hur mycket deras anhängare tvingas uthärda, så länge dessas utsedda fiender tvingas uthärda än mer. Om man kan fortsätta öka pinan för syndabockarna (främst invandrare) kommer väljarna att tacka en för det, även om de själva pinas. Konfliktentreprenörerna, ledda av Musk själv, har gjort en viktig upptäckt: Det som räknas inom politiken är inte hur bra människor har det, utan hur bra de har det i förhållande till de utsedda utgrupperna.
Tillfredsställelsen i att tillfoga smärta.
Det finns gott om villiga bödlar. En av de dömda ledarna från upploppen i Southport i Storbritannien, vilka påhejades av Elon Musk, beskrevs efter sin dom som ”en man som är så uppfylld av hat och våld att han finner liten tillfredsställelse i aktiviteter som inte omedelbart uppfyller hans begär att skada andra”. Maga-fanatikerna, uppiskade av hatet på X och andra Trumpvänliga medier, kanske inte vinner något på Trumps presidentskap utöver tillfredsställelsen i att tillfoga smärta. Men den lilla belöningen räcker för att garantera deras absoluta lojalitet. Den förmår dem att begå vilka ohyggligheter Trump än kräver.
Standardläget är oligarki
Varför rasar klasskriget just nu, inte bara i USA utan i nästan hela världen? För att de demokratiserande, distributiva effekterna av två världskrig har avtagit. Vi föreställer oss gärna att den semidemokratiska eran (som i rika länder exemplifieras av åren 1945–1975) är politikens normaltillstånd. Men den var högst avvikande och bara möjlig då krigen urholkat de styrande klassernas makt. Standardläget för centraliserade samhällen, som länder nu återgår till, är oligarki.
Under 1900-talet kallade vi den här återgången fascism. Fascismen hade en del groteska och egendomliga egenskaper. Den använde nya verktyg och former för organisation. Men i många väsentliga avseenden utgjorde den ett återinförande av en fördemokratisk ordning: en värld där kungar, kejsare och deras hov hade absolut makt. Vi kan debattera i oändlighet huruvida Trump och hans medhjälpare är fascister, som om det skulle lösa problemet. Det är till större nytta att erkänna att de representerar en mycket längre tradition där fascismen bara var en upprepning. Kejsarna är tillbaka.
Krypande för odemokratiska krafter
Eftersom Trump och Musk båda är impulsiva till sin natur är det frestande att föreställa sig att deras grepp om makten kommer att vara kaotiskt och ovisst. Men miljardärsklassen kommer att agera snabbt för att befästa oligarkin och den kommer knappt möta något motstånd alls. Amerikanska institutioner, etablerade medier och utländska regeringar är helt oförberedda. Trots omfattande varningar under åren vet de bara hur man blidkar oligarkernas makt, inte hur man motsätter sig den.
Jag började använda begreppet ”anticipatory compliance” (på svenska ungefär ”föregripande eftergivenhet”) 2008 för att beskriva mediernas krypande för odemokratiska krafter. Mannen som myntade uttrycket, den australiensiske journalisten Bruce Dover, förklarade för mig att ”en kejsare som väcker rädsla hos sina anhängare behöver inte höja sin hand mot dem”. Där vi inom det institutionella livet idag hoppas finna motstånd finner vi bara lydnad – till och med innan Trump tog makten. Nästan alla accepterar instinktivt den nya ordningen.
Det finns ingen demilitariserad zon. Vi måste alla avgöra var vi står.
I länder som ännu inte helt gett efter för oligarkin måste vi inse, och det snabbt, att demokratisk politik inte uppstår spontant. Våra system kan endast nå en kvasidemokratisk karaktär genom aktiva medborgare, vars engagemang till stor del definieras av protester, och oberoende medier. Men på kapitalets direkta befallning kriminaliserar regeringar fredliga protester och många oberoende medier, som BBC, utestänger avvikande åsikter.
Om regeringar som Storbritanniens ska investera i sin egen överlevnad måste de låta sina medborgare återuppbygga demokratin, och vi måste ta varje tillfälle att göra det. Det finns ingen demilitariserad zon i det här klasskriget. Vi måste alla avgöra var vi står.
Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.
Översättning: Jenny Cleveson
