Vissa av oss någorlunda fredligt sinnade själar gör vårt bästa för att ignorera det upptrappade säkerhetsläget och leva våra liv så gott går utan att försmäkta av ängslan, men dessa försök är naturligtvis futila, ty varje dag står någon myndig person redo att påminna oss om gängkriminaliteten, klimatkrisen, hotet om en förestående militär attack mot Sverige, you name it. 

Katastrofen tycks vänta runt varje hörn. 

Visst är det lätt att ibland känna sig en aning uppgiven. 

Men när resignationen bemäktigar ens själ och man uppgivet muttrar att läget absolut inte kan bli värre än vad det redan är, då kommer läget med hundra procents sannolikhet de facto bli värre. 

En annan lärdom: När olyckan väl är framme kommer det sällan från det håll vi förväntat oss. Döda vinkel-faktorn kan man kalla det. Vandrar man hela sitt liv runt och oroar sig för att drabbas av cancer, då lär man snarare säga tack och hej i en bilolycka. Lider man av ångest av tanken på en bilolycka drabbas man i stället av prostatacancer. Döden är uppfinningsrik och har ett sinne för ironi. 

Dessa aspekter av den mänskliga tillvaron bör man ha i bakhuvudet nu när ett nytt hot oväntat tornat upp sig mot den svenska säkerheten. Närmare bestämt från journalisten, författaren och samvetsfången Dawit Isaak. 

I 22 år har Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea utan rättegång. I många år har människorättsorganisationer, medieorganisationer, politiker och inte minst hans anhöriga krävt att Dawit Isaak ska friges. Som ett led i kampanjen lades det nyligen ett förslag om att gatan som löper utanför Eritreas ambassad i Lidingö kommun ska döpas om till Dawit Isaaks frihetstorg. 

Majoriteten i kommunen röstade ner förslaget. En av de som motsatte sig namnbytet var den sverigedemokratiska ledamoten Iréne Bergenvik. Hon menar att det finns en risk att Dawit Isaak, för den händelse att han någonsin släpps ut ur fängelset, kan komma att ha genomgått en ominös personlighetsförändring. 

– Det kan ju vara efter att ha suttit i så många år i ett fängelse i Eritrea, att man har blivit torterad, misshandlad, mår väldigt, väldigt dåligt psykiskt… han släpps, kommer till Lidingö, mördar någon. Då har vi ett torg uppkallat efter honom, sa Iréne Bergenvik i kommunfullmäktiges talarstol. 

Tanken är lika hisnande som skräckinjagande. Efter alla dessa ansträngningar som så många människor gjort för att få denna man fri så slutar det med att han vid hemkomsten till Sverige löper amok.

Den förr så beskedliga skriftställaren har förvandlats till en psykopat av Rambo-snitt. En labil mördare. En nersmutsare av Lidingö kommuns goda rykte. 

– Allting kan ju hända, säger Iréne Bergenvik filosofiskt till Dagens nyheter. 

Och i detta har hon helt rätt.

Hennes varning för Dawit Isaaks eventuellt mordiska disposition är i sig en lysande illustration av tillvarons grundläggande oförutsägbarhet.