Scenen är enorm. Närmast den finns olika typer av vip-placeringar för den publik som kan betala. Upp till runt 5 000 kronor kostar en vanlig biljett. Ett kap jämfört med de ännu högre priserna för konserterna på den amerikanska delen av Beyoncés turné, vilket gjort att många amerikanska fans tagit flyget över för att se premiären. Konserten är dock konstigt nog inte riktigt slutsåld, det finns fortfarande biljetter kvar att köpa strax innan den sätter igång. Här och där skymtar tomma luckor på läktarna.

Ett par miljarder kronor väntas turnén inbringa totalt. Detta att addera ovanpå de närmare 250 miljoner kronor som Beyoncé uppges ha fått för sin hårt kritiserade spelning på invigningen av ett hotell i Dubai tidigare i år. Ett land där homosexualitet kan ge upp till 10 års fängelse.

Men tillbaka till konserten. En vacker ballad blir två, blir tre, och.. ska det inte bli inte lite mer ös snart?

”Renaissance”-albumet som konserten till stora delar baseras på är till en hyllning till marginaliserade människor, queers som sökt frigörelse genom dansmusiken. Som grund för en nästan tre timmar lång konsert räcker det tyvärr inte för att frigöra särskilt mycket energi från publiken.

Det är först när Beyoncé tagit sig fem-sex låtar in i konserten som det åtminstone för en kort stund börjar ta fart på riktigt. Under ”Break my soul” blir det catwalk i publikhavet och för första gången reser publiken sig upp och klappar takten. Mellan låtar och klädbyten fylls den jättelika skärmen som utgör scenen av videoklipp som dels är hämtade från musikvideor och dels försöker skapa någon sorts känsla av Beyoncé som en futuristisk superrobot eller maskin. Tror jag. Videorna är ömsom häftiga, ömsom smått obegripliga. Framför allt är de för långa och drar ytterligare ner tempot på konserten.

Fast en maskin är hon, Beyoncé. Hon wailar sig sömlöst genom låt efter låt, har total kontroll över sin röst. Varje steg, varje stund hon stannar till någonstans på scenen eller dess förgrening ut i publikhavet är noga repeterad till perfektion.

Under uppväxten fick hon med sin fars tillsyn öva på att jogga och sjunga samtidigt utan att låta andfådd. Dansnummer där Beyoncé deltar i någon större utsträckning i den här konserten lyser dock med sin frånvaro. Men gott så – när världsartister rör på läpparna till förinspelat material för att kunna fokusera på dansen i takt med stigande ålder, så är det själadödande att tvingas lyssna.
Inte en sekund av Beyoncés konsert består av mimande.

Koreografin lyckas trots detta ändå stå för en av kvällens höjdpunkter. När Beyoncés dansare ger sig in i breakdance-battle i stilettklackar är det disco och klubb, det är queer och burlesque och det är helt fantastiskt.

Specialeffekterna under konserten är förstås också ett nummer i sig. Ena stunden fylls scenen av en jättelik uppblåsbar silverhäst, andra stunden sitter Beyoncé på en stol på taket av en vobblande pansarvagn i silver. Vi får också uppleva Beyoncé som programledare där hela scenen blir en nyhetssändning i en av de mest politiska delarna av showen, ”America has a problem”.

Finalnumren är visuellt imponerande, Beyoncé svävar på linor över publiken, det är laser och glitter och massvis av dansare. Men när Beyoncé till sist tackar för sig på ryggen av ännu en silverhäst, så återstår en fråga, som jag hör flera besviket tissla om på vägen hem från konserten.

Hur kunde hon lämna publiken utan att sjunga sin magnum opus – ”Halo”?