Vad är det här för slags våldsam retorik? Vem är det som krigar? Handlar det om kulturkriget i USA och Storbritannien och den hätska retorik om dragqueens som Björn Söder försökt importera till Sverige?
Det visar sig snart att kriget enligt SVT:s nya dokumentär om vården av transpersoner, är transpersonernas eget fel.
Det bör sägas med en gång, att Transkriget är en vinklad dokumentär. Den utger sig för att undersöka frågan om transvården med undertiteln ”tänk om ni har fel”, men visar upp en svartvit och förenklad bild. Det är sextio ensidiga minuter, eftersom den enda avvikande rösten som får taletid, tidigare ordföranden för RFSL och numera miljöpartisten Ulrika Westerlund, bara får ett par minuter för att säga emot en redan etablerad bild.
Med tanke på vilka ensidigt vinklade frågor dokumentären ställer, är det inte svårt att förstå varför organisationer som RFSL och Transsammans tackat nej till att medverka. Att den ena sidan beskrivs som neutrala och oroliga experter, medan den andra snarare framställs som skrämmande och allsmäktig translobby gör inte mycket för att minska ensidigheten.
Tillfället då jag verkligen tappar hakan är i mitten av del två, då den brittiska författaren Helen Joyce dyker upp i rutan. Joyce är en av de brittiska aktivister som verkar lägga all sin tid på att kampanja mot transpersoners rättigheter. Hon är en av många debattörer som har skrivit under den internationella deklaration om kvinnors könsbaserade rättigheter som menar att det är diskriminering att överhuvudtaget erkänna transkvinnor som kvinnor.
Joyce har sagt att varje transperson, oavsett om den är lycklig, är ett enormt problem i en frisk värld och att det är bättre ju färre transpersoner som finns. I sin debattbok ”Trans” påstår hon att ökningen av självidentifierade transpersoner beror på att George Soros och andra rika har format den globala agendan.
Men i Transkriget presenteras hon snarare som en grävande journalist som pratar om ”kultursjukdomar”.
Ett liknande antagande om kultursjukdom verkar ligga bakom forskarna och psykiatrikerna Mikael Landéns och Christopher Gillbergs antaganden om att för många söker sig till vården, och att för många av dem har psykiatriska besvär. De får presentera en ensidig bild av forskningsläget. Ingen forskare som kan presentera en motbild medverkar. Den enda som verkar ha blivit tillfrågad är Karolinska institutets Cecilia Dhejne som tackade nej. I stället presenteras Landén och Gillberg som experter som förklarar att transvården är ett problem.
Frågan som Transkriget väcker är vad man borde göra i stället. Här verkar ingen ha några svar. Den bristande konkretionen gör frågan till en perfekt projektionsyta för alla som tycker det är lite jobbigt med transpersoner. Man får prata om hur problematiskt och svårt det är att transpersoner finns, utan att behöva fundera på vad den tanken faktiskt leder till.
För ingen enskild patient som möter sitt läkarteam på någon av de få kliniker för könsidentitetsutredning som finns i Sverige idag är i sig själv en ökning. Varje patient är en individ, vars berättelse och upplevelse behöver tas på allvar. Visst kan det finnas faktorer som försvårar en diagnos men det gör det i så fall inte mindre viktigt att genomföra en noggrann utredning. Lösningen är inte att skära ned på resurserna, förlänga köerna och tvinga patienter att vänta åtta i stället för fyra år på en utredning. Det enda som kan göra vården säkrare är bättre utredningar och större resurser – något som ingen av de som problematiserar vården i programmet verkar efterlysa.
Ingen tjänar på den polariserande bild som Transkriget målar upp; allra minst de som väntar på vård och de få som ångrar den. Problemen med underfinansieringen av transvården, med hur vi kan hjälpa de som ångrar sin behandling och om hur vi kan får fram mer bra forskning om könskorrigering och transpersoner hade förtjänat mycket bättre än så här.
För det finns många studier som visar att transvården fungerar. Det är dock en bild som SVTs dokumentär inte vill erkänna.
Vi lever i en reaktionär tid då de som vill begränsa andras möjligheter är skickliga på att framställa sig själva som offer. Över hela världen krymper förutsättningarna för transpersoner att leva sina liv i fred från trakasserier och våld. Attackerna på transvården är ett av de vanligaste vapnen för att driva upp stämningen. Att SVT i det läget återigen väljer att sända en så ensidig dokumentär är anmärkningsvärt.
Transkriget är ett tendensiöst och medieetiskt haveri i en fråga som kräver fingertoppskänsla och noggrannhet.
