Harrison Ford är inte den enda seniora actionhjälten som vill visa upp sin kropp. Snart har ”Mission impossible – dead reckoning 1” premiär där den extremt vältränade 61-åriga Cruise fortfarande envisas med att göra sina egna stunts, som att köra en motorcykel över ett stup.
Även Sylvester Stallone (77) och Arnold Schwarzenegger (75), Liam Neeson (71), Denzel Washington (68) och Jean-Claude Van Damme (62) har alla nya actionfilmer ute i år där de flexar musklerna i fysiskt krävande roller som liknar dem de spelat i decennier; ”The equalizer 3”, ”The enpendables” och ”Retribution”. Vissa av dem, som Stallone, tycks om möjligt ännu biffigare idag än i tidiga Rocky-dagar.
Varför vill dessa åldrande herrar så gärna demonstrera sin goda fysik? I en ungdomsfixerad kultur som Hollywood, där det är bevisat svårt för skådespelare att behålla karriären intakt efter medelåldern, verkar det som att just gamla, manliga actionskådespelare utgör undantaget.
Den seniora hjälten har visserligen alltid haft en plats i filmhistorien. Den rättviseskipande veteranen, som varit med förr och som på ålderns höst kallas in en sista gång eftersom han besitter kunskap och erfarenhet, är något av en arketyp. Många manliga filmstjärnor har gjort karriär på att spela samma machoroll i årtionden; John Wayne, Clint Eastwood och Charles Bronson till exempel.
Dagens moderna actionåldring är annorlunda. Han är i extremt god form och påfallande biffig. Han har genomgått synliga estetiska korrigeringar i ansiktet. Han äter disciplinerat enligt någon rigid diet. Han vill visa upp sin kropp.
För många av dem, som Schwarzenegger, Lundgren, Van Damme och Stallone, har kroppen alltid varit deras främsta tillgång i karriären. Egentligen den enda. I yngre dagar var det deras starka fysik som gav dem actionhjältens kvalitéer. Man såg på deras biceps och pumpande blodådror att de klarade en match mot vilken skurk som helst. Det var betryggande.
Idag är det i stället rollfigurernas åldrade kroppar som gör dem till hjältar. Det faktum att de fortfarande kan är själva hjältebeviset. Har de klarat sig så här långt finns ingen anledning att tvivla på att de pallar ännu en biljakt i öknen eller kulspruteattack i djungeln. De har kunskapen och en kropp som stått pall i decennier. De är oövervinnerliga, inte för att de är unga och starka utan för att de är gamla, sega och uthålliga.
För det är ingen som förnekar att skådespelarna – liksom rollfigurerna – är till åren komna, tvärtom. I ”Maverick”, uppföljaren till ”Top Gun”, får Cruises rollfigur höra att stridspiloter av den gamla skolan är på utdöende och inte behövs längre. Samma sak i ”Indiana Jones and the dial of destiny”, som inleds med en tillbakablick på ”Indy” i sina glansdagar då han kunde åla sig ut ur repsnaror och jaga bovar på ett skenande tåg. Ett tidshopp framåt och Indy får pikar om sin pensionsålder. I filmserien ”The expendables” görs en hel del skämt på 70-plussarnas bekostnad.
Tillbakablickarna och ålderspikarna påminner oss om två viktiga saker. En är att den åldrande, manliga actionkroppen är en fysisk gestaltning av en svunnen tid. Närmare bestämt 1980-talet, som var det våghalsiga muskelknippets årtionde. Stallones karriär hade visserligen börjat tidigare men flankerad av Schwarzenegger och Van Damme i samma filmgenre, stärktes hans ställning som actionskådespelare.
Det går att argumentera för att inte skapats en enda äkta actionstjärna sedan dess. Cruises, Stallones och Van Dammes kroppar är därför att betrakta som rena nostalgiobjekt och för sådana kan man ju känna vördnad.
Men tillbakablickarna konstaterar också en annan sak – att den unga hjältens själ för alltid bor kvar i den äldre hjältens kropp. Världen må ha förändrats men hjältemodet är evigt. Så, ju äldre skådespelarna blir när de repriserar sina roller, desto närmare odödligheten kommer de.
Inte konstigt att de vill visa upp sig. För när Cruise visar magmusklerna och Stallone flexar sina biceps gör deras kroppar fantasin om hjälten som aldrig dör till verklighet.
Och är det inte det film är till för? Att göra fantasier verkliga?
