”FLASH: DN har äntligen börjat med relevanta nyheter!” skrev någon möjligen ironiskt på Twitter efter att ha sett rubrikerna:
Judith Kiros: ”Jag bar regelbundet mantel och pluggade högalviska”.
Nathan Hamelberg: Tolkiens sagor handlar om att öppna gränser och välkomna främlingar.
Och:
Jenny Lindh: Ingen vet vad som hände med entniskorna efter det särartsfeministiska uppvaknandet.
På Twitter sammanfattade Arbetets Daniel Swedin: ”Tolkien är för DN Kultur vad Springsteen är för Aftonbladets nöjesredaktion.” En hänvisning till att kvällstidningens fixering vid den folkliga ”Bossen” brukar generera tjocka luntor om artisten vid hans Sverige-besök.
Själv ser jag DN Kulturs beslut att släppa loss sin Tolkien-feber över 16 sidor som en del av en större trend. ”Sagan om ringen”-numret är bara ett av många tecken i samtiden på vår enorma längtan tillbaka till vad som kan kallas kulturell monokultur – det vill säga en kultur som alla delar, där referenserna förstås över åldersgränser.
Då och då hör jag min föräldrageneration prata sig tårögda över ”Hylands hörna”, SVT:s lekprogram som både små och stora svenskar bänkade sig framför under 60- och 70-talet eftersom det då bara fanns en kanal.
Också Tolkien tillhör denna kategori av kulturell monokultur, fast på en ännu bredare internationell arena. ”Sagan om ringen” är ett universum som i princip alla över 10 år har en relation till, vare sig det är genom de klassiska böckerna eller Peter Jacksons filmer från början av 00-talet.
Kommentaren: ”Oj, vad Ulf Kristersson är lik en hobbit”, förstås med andra ord av nästan alla.
Sedan ”Sagan om ringen”-filmerna kom tycks det popkulturella utbudet i princip ha ökat exponentiellt.
Om man på 90-talet bara hade ”skogs-tv”, det vill säga SVT1, SVT2 och TV 4, så kunde man ändå hänga med i skolmatsalens eller jobbpentryts snack om serier som ”Rederiet”, ”Arkiv X” eller ”Tre kronor”. Idag finns så många tv-serier och streamingtjänster att inte ens vi som har i arbete att bevaka flödet hinner beta oss igenom allt.
Intåget av sociala medier är en annan faktor. De har i ökande grad skapat en särskild ny typ av kändisar, som är extremt kända bland sina följare – men som befolkningen utanför de sociala plattformarna har noll procents relation till. Ett exempel är de svenska systrarna Iza och Elle som jag, trots att de har nära 6 miljoner följare på Tiktok, fram till nyligen inte hade en aning om existerade. Kändiskulturen har blivit mer splittrad.
Förmodligen var det därför som folk i mina flöden på internet gick upp i falsett av iver när det 2021 uppdagades att den mycket kända skådespelaren Ben Affleck och artisten Jennifer Lopez blivit ett par igen efter hela 17 år isär.
Paret är superstjärnor från en mer monokulturell tid i kulturen där det fanns ett avgränsat antal A-listenamn som faktiskt de flesta hade sett på på bio eller i tidningen och kunde skvallra om. En tabloidernas gyllene era med namn som Jennifer Aniston, Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Spice Girls och Michael Jackson.
År 2022 kommer långtifrån alla, ens Tolkien-fans, att se nya ”Sagan om ringen: Maktens ringar”. Orka teckna ännu ett abonnemang?
Men pirret, hoppet om lägerelds-tv är ändå mysigt. Det vi söker efter när vi hänger oss åt Tolkien-feber eller bröllopsbilder på ”Bennifer” är egentligen något mycket fint: Gemenskap.
