Ett tempo som händelsevis passar perfekt för tjetjensk folkmusik – och militärmarscher.
Det bör tilläggas att nyheten meddelades i ett inlägg på det tjetjenska kulturministeriets Telegramkanal där det stod att det hållits ett ”möte” om saken. Så det återstår troligen lite arbete innan reformen implementerats fullt ut. Att utrota all musik som är snabbare än 116 bpm kräver en polisinsats som bara Gunnar Strömmer kan tycka vore rimlig.
För det handlar i princip om all modern popmusik.
Men det finns uppenbarligen en stark politisk vilja att främja nationell kultur på det tjetjenska kulturministeriet. ”Att låna musikkulturer från andra nationer är oacceptabelt”, säger den tjetjenske kulturministern.
Kulturell apartheid är tidens melodi.
En melodi som just nu valsar i marschtakt genom Europa.
Sverige har nyligen lanserat sitt mest kulturnationalistiska projekt någonsin – kanonutredningen.
Om man undrar vad problemet med den är bör man läsa Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm som ytterst elegant avfärdar hela idén i en artikel i DN. Jag har själv försökt lyfta fram liknande skäl. En kanon kan aldrig skapas. Bara beskrivas. Den som försöker vill bara påtvinga kulturlivet ett raster av politisk ideologi.
Men svenska politiker har blivit allt mer övertygade om att en tydligt definierad svensk kultur kommer att öka den nationella sammanhållningen.
Och det handlar inte bara om högern.
”Den samhälleliga gemenskapen formas när människor delar ett gemensamt språk, kulturella och historiska referensramar”, skriver Socialdemokraterna i sin nya rapport om integration. Partiets kulturpolitiske talesperson Lawen Redar har sagt att vi ska vara ”svenska i hjärtat”.
”Jag tror att alla är ganska eniga om att det finns något som är svensk kultur och något som inte är det”, säger moderate riksdagsmannen Hanif Bali, till Göteborgs-posten (8/4).
Och förr eller senare kommer de svenska kulturpolitikerna att ställas inför samma utmaning som det tjetjenska kulturdepartementet. Om vi ska lyckas främja svensk kultur måste vi definiera vilken kultur som är ickesvensk. Antingen med hjälp av litteraturhistoriska skygglappar och konstteoretiska krumbukter eller genom att räkna bpm.
Regeringens kanonutredare Lars Trägårdh som länge varit en uttalad fiende till ”mångkulturen” kommer troligen att konsturera en kulturell apartheid som är mer raffinerad än den tjetenska. Men målet är detsamma. Att placera de osvenska kulturuttrycken längst bak i bussen.
Det saknas inte komiska aspekter av det här.
Tanken på hur tjetjensk musikpolis nu snabbutbildas för att lära sig hur man skiljer på olika former av techno är ljuvlig. Men allra roligast är att den kultur som världens alla nationalister vill lyfta fram – låt oss kalla den folklore – på många sätt en mycket mer internationell kulturform än den nattklubbstechno de hatar.
Nationell kultur ser likadan ut i hela världen: kransar i håret, blomstermönster, kvinnor med huckle, dragspel och någon trumma med djurhud. Svenska folkdräkter har mycket mer gemensamt med tjetjenska och ukrainska folkdräkter än alla andra klädesplagg.
Men berätta inte det för nationalisterna. Det sårar deras känslor så mycket.
Diktatorns kultursyn verkar på sistone ha radikaliserats lika snabbt som Lawen Redars
För några år sedan försökte den tjetjenske diktatorn Ramzan Kadyrov sälja in Grozny som en internationell storstad. Han anställde statliga modebloggare som skulle göra Tjetjenien hippt och startade tv-program som marknadsförde huvudstadens moderna restauranger och nattklubbar. Han gillar fortfarande att visa upp sig med popkulturella kändisar. MMA-fightern Khamzat Chimaev som länge levde som flykting i Sverige har numera blivit en del av Kadyrovs propagandaapparat.
Men diktatorns kultursyn verkar på sistone ha radikaliserats lika snabbt som Lawen Redars.
Det kanske låter udda, men hans muslimska kulturnationalism har mycket gemensant med Jimmie Åkessons kulturkrig.
Bägge slåss de mot vad de kallar ”islamism”.
Att bekämpa islamismen är helt central för Kadyrovs maktinnehav. Hans relation med Moskva går ut på att han får sitta kvar så länge han skyddar Ryssland från de Al qaida- och IS-anknutna terrorister som härjar i centralasien. Han har fri lejd att slakta dem, samtidigt som han passar på att krossa alla rörelser som strävar efter demokrati.
Men för att få sitt beställningskrig mot muslimska radikaler att gå ihop med sin egen light-version av islamism behöver Kadyrov en tydlig idé om Tjetjenien som en nation. Att det är ett land med en gemensam nationell kultur. Oberoende av religonen.
Och då krävs blomsterkransar, hucklen och dragspel.
Och midtempomusik.
För det får man inte glömma: Nationell kultur är något makthavare brukar hitta på när de har politisk användning för den.
