De kontaktade mig som en sista utväg efter att ha misslyckats med att försöka skydda barnen på laglig väg. Nu var de efterlysta och jagade av polis eftersom de förvägrat fäderna umgänge, ett brott som kallas för egenmäktighet med barn och som kan ge fängelse upp till ett år.
Ord stod mot ord
I flera veckor mötte jag dem på olika platser i Sverige där de berättade olika historier som alla var skrämmande lika. Vi grät tillsammans över maktlösheten och efteråt åkte jag hem och satte mig framför datorn och försökte formulera den fasa de beskrev. Men reportagets krav på faktaunderlag, bevis och balans blev mig övermäktigt eftersom det sällan fanns den sortens bevis. Ord stod mot ord och även om jag aldrig tvivlade en sekund på det de berättade tyckte redaktörer och producenter annorlunda. Precis som rättsväsendet.
Som av en händelse anses det lättare att låta män som anklagats för olika sorters brott få berätta sin version än att låta kvinnor och barn berätta sin.
Silence is violence.
Till slut gav jag upp och skrev istället romanen ”Att springa”, där mammornas berättelser bildade en klangbotten. Fiktionen är åtminstone än så länge ett frirum för allt det som samhället inte orkar höra.
Får bestående men
När jag läser om åttaåriga Tintin som misstänks ha dödats av sin pappa (han nekar till brott) ser jag alla mammornas ansikten framför mig. Jag kan höra deras röster, minns fotografierna av deras barn och skäms över att jag inte kunde hjälpa dem. Vi tappade kontakten och jag vet inte ens om de lever längre.
Men jag vet att en av dem åkte fast efter att ha levt gömd med sitt barn i flera månader. Hon hamnade i fängelse medan pappan fick enskild vårdnad om just en åttaårig pojke som gråtit och slagits för sitt liv varje gång han tvingades ha umgänge med pappan. Jag hoppas att han lever och mår bra idag men undersökningar (Sifoundersökning genomförd av Kantar Public) visar att så gott som samtliga barn (nio av tio) som tvingats till umgänge med en förälder som utövat våld mot barnet och/ eller en närstående till barnet får bestående psykiska men.
Nu läser jag om åttaåriga Tintin, hur han sprang upp på övervåningen samtidigt som han ropade ”Ring polisen!” när pappan kom för att hämta honom. Hur han grät och var rädd när polisen tvingade honom att följa med den uppenbart aggressive pappan. Hur han stannade kvar längre på fritids de helger han skulle vara med pappan. Hur han gång på gång berättade för vuxenvärlden att han inte ville vara med sin pappa.
Men att inget hjälpte.
”Det vore ytterst olyckligt om sonen blev helt avskuren kontakten med sin far på obestämd tid”, resonerade domstolen och beslutade att pappan trots allt skulle få träffa sonen kortare tillfällen vissa helger.
Det var under ett sådant två timmar långt umgänge som Tintin dödades.
Medierna har ansvar
Det värsta är att Tintin inte är ensam om sitt öde. Enligt en rapport från Jämställdhetsmyndigheten (”Uppgifter om våld är inget undantag”, januari 2022) vilar 4 200 våldsutsatta barns öden just nu i domstolarnas händer. I de allra flesta fall kommer man döma till umgänge eftersom man anser att ”rätten till en god och nära relation till båda sina föräldrar” går före barnets önskemål. Ändå har den mediala bilden länge varit den motsatta, att det är män som är utsatta och negligerade av socialtjänst och rättssystem. Att kvinnor bara behöver andas ordet misshandel för att pappan ska förlora vårdnaden.
En rad namnkunniga journalister har bidragit till denna felaktiga bild genom diverse reportage och dokumentärer i decennier nu. De har framställt mammorna som gått under jorden som hysteriska galningar och tagit tydlig ställning för papporna som utmålas som oskyldiga och oförstående inför vad som hänt.
Mammorna misstros
Om journalisterna istället hade tillbringat en enda dag på valfri kvinnojour runt om i Sverige hade de fått en annan bild av situationen. Här möter de anställda, mammor och barn som tvingats fly hals över huvud från våldsamma män varje dag. De har länge försökt förmå politiker att ändra lagen, krävt att samhället låter barnens rätt gå före föräldrars rätt. Ändå har ingenting hänt. Det är fullständigt oacceptabelt. Inga andra brottsoffer tvingas träffa sina förövare, än mindre leva tillsammans med dem.
Hur kan vi tillåta ett samhälle som inte lyssnar på barnens gråt? Som inte vill se barnens rädsla och som konsekvent misstror mammors berättelser om våld? Hur många fler barn ska behöva dö innan detta ändras?
Och om ni trots allt inte vill tro på mammorna och barnen, lyssna åtminstone på kvinnojourerna.
