Eller med vår egen populistiska valrörelse där de rasistiska för-slagen haglade i jakten på väljare? Att vi numera styrs av en regering som sitter i knäet på ett parti som bildades av veteraner inom svensk nazism och fascism? 

Svårt att rangordna bland allt det ruttna. 

Men så får jag några sällsynt lugna dagar mellan jul och nyår när ungarna försvinner till sina andra föräldrar och jag får ligga raklång i soffan och ömsom titta på film, ömsom läsa julklappsböcker. En av böckerna jag läser är Martin Gelins ”Den vita stormen – rasismens historia och USA:s fall” som handlar om USA:s äldsta problem, rasismen. En berättelse om vad som händer när ett samhälle inte vågar ta itu med sin rasistiska historia, vilket gjort att USA riskerar att bara ha några år kvar som fungerande demokrati, enligt Gelin. 

En liknande utveckling sker i resten av världen där endast 14 procent av världens befolkning lever i fria liberala demokratier, medan 68 procent lever i så kallade autokratier, det vill säga där makten är samlad till en och samma person enligt olika forskare. 

Men, skriver Gelin, även om rasismen i USA är omfattande och vidrig så är den antirasistiska motrörelsen också en av de mest aktiva:

”Det var inte bara Trumps nationalism som exporterades under 2020-talet utan även den antirasistiska motrörelsen som växte fram under hans tid som president.”

Den paradoxala ljusglimten håller jag hårt i när jag ser tillbaka på 2022. 

Tusentals samlades till marsch

När jag var i USA i höstas för att göra reportage om abortkampen så är det framför allt aktivisterna som stannar kvar i mitt minne. 

Samantha, Shayla och de andra i NYC for abortion rights som ordnade abortkarnevaler utanför St Patricks Cathedral på Manhattan där katolska abortmotståndare höll till. Som ägnade helgerna åt att försvara de olika abortklinikerna mot abortmotståndarnas försök att skrämma kvinnorna på väg in. 

Det är de tusentals kvinnor (och några män) som samlades en ovanligt solig oktoberdag i Folgers Park i Washington DC för att delta i Womens march som jag ser framför mig. De som rest från hela USA för att protestera mot högsta domstolens beslut att upphäva den grundlagsskyddade aborträtten, vilket lett till att var tredje kvinna i USA saknar tillgång till laglig och säker abort. De vars ursinne ledde till kampanda, inte uppgivenhet.

Aborträtten är långt ifrån den enda rättigheten som riskerar att ryka.

Jag ser den vithåriga kvinnan i rullstol framför mig, med sitt handmålade plakat med orden:

”Varning!!! 80-årig mormor protesterar för barnbarnens rätt att välja!”.

Några meter längre bort stod två andra äldre kvinnor med ett plakat med orden ”Same shit, different century”. De som demonstrerat för aborträtten redan på 70-talet och som nu vägrade acceptera att deras döttrar hade färre rättigheter än de själva.

”Jag kan inte fatta att detta händer! Att de reducerar kvinnor till andra klassens medborgare på det här sättet. Det är totalt odemokratiskt!” sa en av dem medan hon hötte med skylten. 

På kvällen när -folkmassorna skingrats följde jag med en antifascistisk aktivistgrupp som kallade sig Our rights DC som demonstrerat utanför de konservativa domarnas hem varje vecka sedan de upphävde Roe v Wade i juni i år. En kväll för varje domare, alltså fem kvällar varje vecka. 

”Vi är rädda att de även kommer ge sig på andra rättigheter”, förklarar Sadie, en 25-årig kvinna med rosafärgat hår.  

Fler rättigheter är i fara

Aborträtten är långt ifrån den enda rättigheten som riskerar att ryka, även frågan om samkönade äktenskap ses just nu över för att se om man kan använda samma resonemang: att det inte står något om abort i grundlagen från 1787.

Den här kvällen var det domare Brett Kavanaughs tur och medan de gick nerför den folktomma gatan ekade slagorden.

Cut his time short, a rapist should not rule the court!

No abortion for us, no peace for you!

Blood on his hands!

This is what democracy looks like!

På gräsmattan utanför Kavanaughs villa stod sju uniformerade och beväpnade poliser uppställda på en rad, flankerade av tre US Marshals. 

Överallt ger människor av sin tid och sitt engagemang, till och med sina liv, för att göra motstånd mot orättvisor och förtryck.

I huset mitt emot hade grannarna slagit sig ner på verandan med chipsskålar och bubbel. De tittade intresserat på protesttåget som gick fram och tillbaka på trottoaren och skanderade. 

Inne i Kavanughs villa lyste lamporna och genom glasdörren såg jag en tavla föreställande en vit katt hänga i hallen. Det såg ut som att familjen var hemma. Om de var det, vad tänkte de i så fall om orden som människorna utanför skanderade?

Cut his time short, a rapist should not rule the court. 

Kan man tycka synd om någon som gjort så mycket skada för så många? 

Blood on his hands!

Jag tänkte: Hans barn och fru är oskyldiga. Rätten till abort gäller hans döttrar också.

Jag tänkte: This is what democracy looks like.

Jag tänkte: No abortion for us, no peace for you!

Hjältar på abortklinikerna

När jag i mellandagarna letade efter ljusglimtar i mörkret tänkte jag också på Morgan, en av alla de underbetalda och överarbetade kvinnor som jobbar på en av landets abortkliniker. I USA är man lika mycket aktivist som vårdpersonal om du jobbar på en abortklinik, i synnerhet nu när flera kliniker tvingats lägga ner som följd av domstolsbeslutet. 

Tillsammans med sin kollega hade Morgan trotsat trenden och istället startat en ny klinik, Partners for abortion care. 

Men även om kliniken var omgärdad av ett rigoröst säkerhetssystem på grund av dödshot och trakasserier, fanns här också tecken på stödet de fått av människor. Hon visade mig stolt den lilla kliniken och pekade på en glasburk i receptionen, full med glittrande små plaststjärnor.

”Vi lägger ner en stjärna för varje människa som donerat pengar till kliniken så att kvinnorna som kommer hit ska se hur många som stöder deras beslut.” 

Väntrummet var möblerat med begagnade möbler som de fått från en klinik i Georgia som tvingats stänga. En före detta patient hade hyrt en lastbil och kört upp möblerna hela vägen till Washington. 

Återigen den hoppfulla paradoxen. Backlash och motstånd. 

Samexisterar med mörkret

Det ser likadant ut i resten av världen. Allt motstånd betyder något. 

Så inför det nya året höjer jag mitt glas för de ofattbart modiga unga kvinnorna och männen i Iran, klimataktivisterna som kämpar för sanningen, det ukrainska folket och för de som i september lade sin röst för ett solidariskt, klimatvänligt Sverige.

Överallt ger människor av sin tid och sitt engagemang, till och med sina liv, för att göra motstånd mot orättvisor och förtryck. 

Så även om 2022 varit osedvanligt jävligt på många sätt runt om i världen får vi aldrig glömma de hjältar som utgör paradoxens hopp och ljus. De samexisterar med mörkret, sida vid sida.