Detta gjorde honom framgångsrik, även om tidningspappret från Sovjet var av dålig kvalitet och ledde till många så kallade banbrott (när pappret slits sönder under tryckningen), men han blev också illa omtyckt av alla de som inte var vana vid att bli tillsagda vad de skulle göra.

Thorbjörn Larssons mål med Aftonbladet var att tidningen skulle bli störst, den skulle passera ”Getingposten”, som han ofta kallade Expressen, och han skulle själv bevisa att han var en bättre tidningsmakare än konkurrenten Bo Strömstedt, som han kallade Pastorn.

Men för honom hade Aftonbladet också en annan uppgift, den skulle slå underifrån, Aftonbladet skulle alltid stå på de svagas sida. Då var det som en positionsbestämmelse viktigt att tidningen ägdes av fackföreningsrörelsen. Men detta var också ett problem. Thorbjörn själv stod till vänster, även om Aftonbladets framgång var lika viktig för honom.

Men med LO som ägare var framgångsmöjligheterna begränsade. Ägarna ville styra tidningens samhällsjournalistik till att framför allt stödja Socialdemokraterna. Förutom att detta var döden för en tidnings förtroendekapital var det också dåligt kommersiellt. Thorbjörn förstod att om Aftonbladet på allvar skulle kunna konkurrera med Expressen måste man ha en stark ägare som ser till tidningens bästa.

Därför var han drivande för att den norska mediekoncernen Schibsted skulle köpa Aftonbladet, men att LO skulle behålla inflytandet över ledarsidan och kulturavdelningen. Samma år som köpet gick igenom passerade Aftonbladet Expressen och blev Sveriges största dagstidning.

Men Schibsted blev också Thorbjörn Larssons fall, efter Aftonbladets framgångar befordrades han och fick en position i koncernens ledning. Men där föll han offer i en maktkamp och det lade grunden till det som många såg som hans stora svek – att gå över och ta jobb för Bonniers.

Att gå tillbaka till Aftonbladet var omöjligt efter maktkampen så därför lyssnade han till den gamle ärkefienden Bonniers lockrop och blev vd för TV4 som mediejätten just tagit över. Sedan fortsatte han som chefredaktör för DN och styrelseordförande för Expressen, den tidning som han framgångsrikt bekämpat i decennier.

Jag arbetade mycket nära med Thorbjörn i femton år på Aftonbladet och var god vän med honom i ytterligare drygt 30 år. Thorbjörns styrka som tidningsmakare var hans passion och hans engagemang för jobbet. Allting gick att omsätta till att göra Aftonbladet bättre.

Men han kom också ihåg alla oförrätter, verkliga eller inbillade, som han eller Aftonbladet utsatts för och gud nåde den som stavade hans förnamn utan H.

Det arv han lämnar efter sig kommer att prägla branschen länge till. Själv har jag aldrig arbetat med en ur alla utgångspunkter så duktig tidningsmakare. 

Jag saknar honom som vän, även om vi ofta hade journalistiken som fond när vi talade så hade vi också djupt personliga samtal. Vi hade också en lång historia tillsammans, jag var kontakten mellan honom och Gary Engman och jag satt med i en rivningslägenhet på Söder när de nya planerna för Aftonbladet ritades upp på blädderblock. Vi talade till och med en hel del om Dagens ETC och han hade en rad idéer innan hans sjukdom till slut tog över honom.

Thorbjörn Larsson blev 77 år.