Thåströms klubbturné 2022 är precis sådär knäckande bra som ryktena gjorde gällande efter de inledande spelningarna i Skåne och Norge. I Göteborg lämnades ett Pustervik som rammats och körts över tre kvällar i rad, och nu återstår endast en final om sex delar på Orionteatern i Stockholm.
Men vi tar det lilla, eventuella, smolket i bägaren först. Visst har det funnits gott om folk som försökt göra poänger av att mannen som en gång i tiden vrålade ”profit, profit – vi ska alltid ta profit” i Ebba Grön nu tar över 700 spänn i inträde till ett klubbgig. Det är såklart bra mycket mer än vad en ”vanlig” konsert på Pustervik, Orionteatern eller de andra ställena, kostar.
Men sen är det ju inte riktigt någon vanlig konsert det här, och jämfört med vad Håkan Hellström eller Laleh skyfflar in på att fylla Ullevi är det troligtvis en spottstyver i vinst.
Om det skulle vara som en del spekulerat i, att det här kan vara en tack och hej-turné och att det samlas pengar till en eventuell pension – så är Thåström väl värd det. Han är ändå 65 år nu och har gjort en kulturgärning som faktiskt saknar motstycke i Sverige.
Personligen tror jag inte att han kan hålla sig borta från vare sig musik eller scener. ”Men skit i allting sånt” nu, som det sjungs i ”Ingen neråtsång”, nu fokuserar vi på det väsentliga.
Ingen publikfriare
Vi kan prata vidare om vilken unik artist Thåström faktiskt är – men det har alla redan slagit fast många gånger om. Existensen av Ebba Grön, Imperiet, Peace, love and pitbulls, samt solokarriär som har kommit och gått i olika skepnader är bara fakta. Men det är fakta som saknar motstycke. Där de allra flesta rock- och poprävar som kommit upp i åldern lutar sig tillbaka och bjuder på publikfriande hits från förr så gör Thåström alltid tvärtom. Visst kommer det en och annan pärla från tidigare i karriären på konserterna numera, men att bli någon levande jukebox för önskelåtar skulle förinta allt han är och byggt upp. Den gamla textraden ”stå aldrig still”, som skaldades redan till första soloskivan, brukar lyftas fram och få belysa hur han nästan maniskt rört sig framåt och vägrat fastna i mallar och förväntningar.
Alla vet det med – det räcker att lyssna på plattorna. Även om det var tvärare kast mellan de musikaliska inriktningarna förr, så finns fortfarande en tydlig vilja att modellera om och sträva vidare.
Thåström år 2022 är bättre live än kanske någonsin förut. I intim klubbmiljö är nivån magisk, och det nya bandet är magnifikt pådrivande. Till om med rösten har en klarare klang igen efter att ha låtit aningen mer härdad senare år. Men med allt sådant redan konstaterat, och ibland nästan lite uttjatat, så finns det inte mycket mer för en kritiker att göra än att lyfta på hatten.
Minnena skuggas
År 1986 var jag nio år gammal och fick genom en musikintresserad pappa se Imperiet i en idrottshall i Karlskrona. ”Sen blev det aldrig bättre än så” för att återigen citera Thåström.
Efter det har jag sett fler konserter än vad jag kan räkna. Ett exploderande ”Peace, love and pitbulls” någon gång i mitten av 90-talet på Mejeriet i Lund. Comeback-turnén till svenska och rock -99. Giget på Roskilde strax efter dödsolyckorna under Pearl Jams konsert år 2000 och en lång, lång rad framträdanden i olika soloformat dyker upp bland minnena.
Men på Pustervik, äntligen nerplockat till klubbscen efter att ha vuxit till större och större arenor genom åren, så skuggas minnena litegrann. Det kanske blev bättre än sådär ändå, trots att det är svårt att konkurrera med en nioårings romantiserade bild.
Att Thåström gör sig allra bäst där väggarna får svettas ikapp med en publik som kommer nära framstår som en självklarhet efter att åter ha fått se det. De lyckliga få som sitter på biljetter till de avslutande konserterna i Stockholm har fina minnen framför sig.