2008 röstade riksdagen igenom FRA-lagen, som kort förklarat gav Försvarets radioanstalt rätt att läsa våra mejl. Det blev ett jävla liv. Folk gick man ur huse för att demonstrera, det skrevs hundratals debattartiklar och tusentals blogginlägg. 2009 valdes Piratpartiet in i EU-parlamentet baserat på sitt motstånd mot FRA och andra integritetskränkande lagar.
Nu kan liberala Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg skriva en artikel med rubriken ”Sverige måste bli ett övervakningssamhälle” utan att knappt någon protesterar. Nu kan regeringen, med stort stöd av oppositionen, få igenom en lag som tillåter buggning av personer som inte är brottsmisstänkta. Vänsterpartiet är de enda som stretar emot, men stretar de särskilt hårt? I valrörelsen sa inte Nooshi Dadgostar många ord om utveckligen.
Hur gick det till? Kanske slutade folk bry sig för att brotts- och terrorbekämpning började ses som viktigare. Kanske har det att göra med internetjättarna; att deras övervakning fick statens dito att kännas mild i jämförelse. Kanske blev frågan allt för förknippad med foliehattar, som tror att vaccinet mot covid är ett sätt hålla koll på befolkningen.
Antagligen var det lite av varje. Det ändrar inte faktum: alla som vill ha ett fritt och öppet samhälle borde motsätta sig denna utveckling. Är man vänster är det dessutom livsviktigt att göra det. För i längden är det oss staten kommer att spionera på. Den har gjort det förut, och den kommer att göra det igen.
1973 avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt att försvaret på regeringens uppdrag åsiktsregistrerat vänsteraktivister genom den hemliga underrättelseorganisationen IB. Skandalen var ett faktum, men de enda som dömdes var reportrarna själva, samt visselblåsaren som varnat om missförhållandena.
1975 kunde Aftonbladet avslöja att Säpo placerat en spion på Sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Denne hade i uppdrag att hålla koll på sjukhusanställda som var aktiva i KFML(r). Inte heller denna gång ställdes någon ansvarig till svars.
De här incidenterna skedde i ett Sverige där Socialdemokraterna hade makten. Det är inte svårt att föreställa sig liknande händelser med dagens Tidölag. Det är ännu lättare att se det framför sig i ett Sverige där SD fått sin önskade ungerska utveckling, och har tagit makten över både regeringen och institutionerna.
Integritetsfrågan existerar inte i ett vakuum. Den är en del av en bredare ”hårdare tag”-agenda som vänstern har alla anledningar att vara kritisk mot. Ta lagen om blåljussabotage, som trädde i kraft 2020, som exempel. I fjol användes den för första gången i domstol. Detta i samband med rättegångarna mot de medverkande i de så kallade påskkravallerna.
40 personer dömdes till mellan fyra och sex års fängelse.
Gott så, tänker nog till och med en del inom vänstern: det är ju inte bra att kasta sten på polisen, och många inom ordningsmakten fick såväl psykiska som fysiska men. Dessutom var många som dömdes antingen konservativa islamister eller livsstilskriminella.
Jag tycker inte heller att det är bra med våld. Jag gillar inte heller brottslingar och fundamentalister. Men nästa gång polisen själv är delaktig i att provocera fram våldet? Nästa gång de rider in med hästar och dragna betonger i en fredlig demonstration? Nästa Göteborgskravaller? Ska vi tyst se på när de som gör motstånd döms till sex års fängelse? Och vem vet, någon kanske kommer få sitta betydligt längre än så. Maxstraffet för blåljussabotage är livstid.
Inget av det här känns kanske relevant nu, när vänstern är på dekis. Både massdemonstationer, och en rörelse värd för staten att spionera på, känns avlägset. Men det kommer att komma en dag då vi ångrar att vi inte sa ifrån mot integritetskränkningar och hårdare tag när vi hade chansen.
