Sverigedemokraterna bygger sin framgång på motsättningar: staden mot landsbygden, eliten mot folket. Klimatforskare har placerats i elitklassen och på så vis kan vetenskap avfärdas som åsikter och forskarupprop som irrelevant storstadsjargong. Metodiskt bearbetas väljare i glesbygd för att de ska ifrågasätta klimatkrisen, eller åtminstone lilla Sveriges ansvar för den.
Tröst på övergiven arena
Landsbygden som slagfält är förstås en genomtänkt strategi. När övriga partier misslyckas med, eller struntar i, att nå ut till väljare i glesbygd ser SD sin chans – och tar den. Irritationen mot storstaden eldas på, känslan av att vara en stockholmsk koloni förstärks.
När SD dyker upp i byn och säger att bilar naturligtvis behövs, och att bensinpriset genast måste sänkas, nickar invånarna instämmande. Miljöpartiet har knappast varit där, trots att de med all säkerhet vet att det är svårare att åka kollektivt i Norrlands inland än i Stockholms innerstad. Trösten kommer inte från MP – den kommer från SD. De är de enda som opererar på en lika delar övergiven som viktig arena.
Argumentet håller inte
SVT håller låg profil genom dokumentären. Det är en riskfylld strategi när man handskas med personer som inte vill kännas vid att klimatförändringar existerar. ”Jag har inte sett krisen”, ”vi har ju hört flera gånger att vi har fem år på oss” – en uppsjö av klimatförnekande uttalanden från SD får stå oemotsagda.
Företeelsen är vanlig: när någon passerar den osynliga gränsen för vad som är accepterat kastas spelreglerna om. Hur ställer man en fråga om klimatkrisen när spelplanen plötsligt inte rymmer någon klimatkris alls?
Någonstans i höjd med mantrat ”det Sverige gör spelar ingen roll” borde SVT ha vaknat till liv. De hade kunnat berätta att 41 procent av de globala utsläppen kommer från länder som var för sig står för mindre än två procent av utsläppen. Det är mer än något enskilt land, till exempel Kina, som SD gärna lägger all skuld på.
De hade kunnat upplysa om att svenskar lever som om vi hade fyra planeter och att två tredjedelar av våra konsumtionsbaserade utsläpp sker i andra länder. Sistnämnda ser SD antagligen som andra länders, och sådana struntar nog dokumentärens huvudpersoner i – poängen är att argumentet om Sveriges betydelselöshet inte håller. Men SVT gjorde inte ens ett försök.
Gamla Sverige, frid och fröjd
SD har dessutom ett ess i rockärmen, något de andra partierna saknar – och kommer att sakna så länge de förhåller sig till klimatmålens spelplan. De har ett erbjudande om att ingenting måste förändras. Ingen jobbig omställning, ingen dyr bensin. Gamla Sverige, frid och fröjd. Inte konstigt att det går hem: vore det inte skönt om klimatkrisen bara var ljug?
Erbjudandet är, så klart, för bra för att vara sant. Klimatförändringarna är verkliga, livsstilsförändringarna ofrånkomliga. Men när SD:s Jessica Stegrud tillåts påstå saker som att Klimatpolitiska rådet inte är ett vetenskapligt råd utan ett politiskt råd, och att klimatkrisen är en åsikt man kan välja att inte dela – då är det lätt för uppgivna väljare att tro på Sverigedemokraternas idyll.
Journalistik kan vara motgift
Motgiftet finns, bland annat, i en journalistkår utrustad med sakkunskap och motfrågor. Men ansvaret slutar inte där. Journalisterna måste berätta historien om klimatförändringarna: förklara hur de påverkar, visa vad vi håller på att förlora, klä ett stort ämne i vardagliga kläder. Med andra ord: göra klimatkrisen mänsklig. Det är just det SD inte vill ska ske. För det är ju, som bekant, enklare att ha ihjäl det som är främmande än det som är nära. Historien är full av bevis på just det.
