Hur lyssnar man ens på ett russin? Det hela är fnissigt intimt. Poängen med SVT-serien ”Sanningen om lust” är utsätta snyggparet för vetenskapliga kärleksexperiment för att förstå hur deras lust fungerar och hur kärleken kan blomstra.
Christoffer får sätta en så kallad pletysmograf runt sitt kön, ett instrument som mäter volymförändringen i kroppsdelen
Experimenten visar sig, utöver russinövningen, bland annat vara personlighetstest, att försöka identifiera varandras lukter på ett gäng vita t-shirts (varav en burits av artisten Danny Saucedo), att läsa kärlekstal för varandra och att titta på olika typer av filmklipp för att mäta vad paret går i gång på sexuellt.
Ja, bokstavligen mäta, Christoffer får sätta en så kallad pletysmograf runt sitt kön, ett instrument som mäter volymförändringen i kroppsdelen. Potentiellt spännande, om man inte generat skyndat vidare till nästa test.
Vinkeln i programserien spretar vilt. Handlar det om lust, om vilka partners vi väljer och varför, eller om vad som får en relation att hålla? Och varför har ”Sanningen om lust” inte hamnat under SVT-fliken Edit? Serien bockar av alla ingredienser som brukar utmärka och sänka just en sådan produktion:
1. Nöjesprofiler som ämnet krokas upp på. I våras fick exempelvis det så kallade carbonara-paret från "Gift vid första ögonkastet" fronta programmet ”Anal extas” om prostatastimulans.
2. En road trip, eftersom SVT brinner för att låta nöjesprofiler ha ”skönt relations-snack” i bilen.
3. En flock oerhört omotiverat inslängda sociala medier-kändisar som inte tillför någonting – förutom att kunna sprida programmet i sina sociala medier. Ett grepp som känns lika cyniskt och desperat varje gång. I detta fall handlar det om influerarna Marcus Dubois, Alice Stenlöf, Amani Smith, Tone Sekelius, Lovisa ”Laki” Karlsson och Ken Gacamukani.
Men det finns också uppenbara behållningar av ”Sanningen om lust”. Intervjuerna med framstående sex- och lustforskare från olika delar av världen är intressanta, om än ofta skrapande på ytan. Nog hade man kunnat hoppa över skåpmaten att kärlek är biokemi och kan liknas vid ett rus?
”Ett sätt att tänka på kärlek är att det är ett naturligt beroende” säger en forskare i New York. Tack, det visste vi ju. Om inte annat av egna erfarenheter.
Annat sticker ut. Av en yvigt handviftande personlighetsforskare i Lund får jag lära mig att det enligt forskningsrön är öppenhetsdraget (förenklat hur extrovert eller introvert man är) i våra personligheter som i störst utsträckning kan förutspå om vår relation kommer att hålla.
Psykedeliska droger är tydligen det närmaste en kärleksbrygd vi har
Har man väldigt hög öppenhetsgrad brukar det vara den största prediktionen för skilsmässa, eftersom man då gärna vill förändras, prova nya saker, göra om sitt liv. Intressant.
Det glimrar också till när paret åker till London för att lära sig om parterapi med psykedeliska substanser. Jag visste sedan tidigare att det genomförs allt fler studier med psykedelika som hjälp i behandling mot exempelvis depression och PTSD, men att det också kan användas mot relationsproblem var nytt.
Psykedeliska droger är tydligen det närmaste en kärleksbrygd vi har enligt Tommaso Barba, forskare i neurovetenskap. Genom att boosta neuroplasticiteten i hjärnan, att få hjärnan att slappna av och göra den mindre rigid, finns stora förhoppningar om att hallucinogena substanser ska kunna rädda oss från gamla hjulspår i relationer som krisar.
Tack för inspirationen SVT, ni får mig att omedelbart att vilja boka en tid för trippig parterapi.
Tyvärr har ”Sanningen om lust” inte lyckats rota fram någon som faktiskt testat terapiformen, och kan på public service-vis inte heller låta Rosanna och Christoffer göra annat än provligga britsen i behandlingsrummet. Det blir ännu ett antiklimax.
Realityprofiler, ett sexigt ämne, vetenskap. Jag förstår SVT:s idé. Det borde borga för en hit.
Men för GVFÖ-paret landar kärleksexperimentet i plattityder som ”Jag tror att sex är väldigt mycket att vara i nuet” och den ganska vedertagna sanningen att man ibland måste jobba på att plocka bort de saker som minskar ens lust – exempelvis stress – snarare än att bara försöka höja lusten.
Med tillgång världsledande forskare borde ”Sanningen om lust” verkligen kunnat bjuda på fler aha-upplevelser om lust och relationer.
Det är riktigt synd på så evigt kittlande teman.
