Det hela börjar i alla fall påminna om en ritual.
En mässa där en märklig skara kantstötta individer samlas för att elda upp islams heliga skrift utanför olika ambassader.
En fredagsbön för landets dårpippis.
Det känns nästan lite frikyrkligt, om pingstsrörelsen ursäktar. Eller varför ska jag be om ursäkt förresten. Att håna religioner är numera en lika svensk tradition som att äta kräftor i augusti.
Det vilade onekligen något filmiskt över scenen som utspelade sig ett stenkast från Irans ambassad på fredagseftermiddagen. På den lilla busshållplatsen Västra Yttringe, någonstans i slyskogen på Lidingö tilldrog sig en absurd tillställning vars konsekvenser är omöjliga att överblicka. Men terrordåd kan vara en av dem.
En trogen skara fans och fiender var på plats.
– Salwan är en hjälte, utbrast 78-årige Stefan som inte missat en enda koranbränning sedan Rasmus Paludan började skända profeten Muhammed för några år sedan. Han har till och med gett Paludan en Koran att bränna. Stefan har tredubbla anledningar att hata Islam säger han. Hans judiska bakgrund är en av dem. Dessutom är han konservativ.
Där var den högerextreme Youtubepersonligheten Roger Sahlström, och shiamuslimske Muhammed, 60, från Irak som tagit med sig en megafon för att framföra sina krav. Ulf Kristersson måste avgå. Salwan Momika styr regeringen inte tvärtom!
Tyvärr skulle Muhammed inte hinna till fredagsbönen idag. Han hade annat planerat.
Och där var Jade, 47 som släpat med sig ett gigantiskt hemmasnickrat kors som hon tryckte mot sin barm. Hon är präst i en helt egen församling i den Apostoliska kyrkan, berättade hon. En ganska liten församling. Islam är djävulens verk, förklarade Jade och pratade sen lite om energier. Hon och Stefan brukar för övrigt träffas på just koranbränningar.
Där stod också en kvinna i bylsig jacka som ryggade tillbaka när jag försökte hälsa.
– Jag… har bara hamnat här, sa hon sammanbitet.
Två minuter senare stormar hon fram och försöker släcka den brinnande Koranen med en brandsläckare. Ur buskagen skuttar tungt beväpnade poliser med ansiktsmasker. Enligt polismyndigheten får vissa poliser numera maskera sig på evenemang som filmas väldigt mycket. Salwans fredagsritual hotar säkerheten för väldigt många människor – inte bara honom själv.
Men hans djupt religiösa fans verkar helt missa att den största delen av dagens predikan handlade om politik och inte om religion.
Jag är inte tillräckligt insatt i irakisk politik eller konspirationsteorier om irakisk politik för att förstå varför hans vrede uteslutande riktas mot Iraks regering, Muqtada al-Sadr och Irans regim. Men hans hat mot shia-muslimer går inte att ta miste på. Idag hade han utökat repertoaren och brände utskrifter av den mördade iranske generalen Qasem Soleimani och en Hizbollah-flagga.
En sak är säker. Han vänder sig mot våldsamma aktörer. Och han gör det med flit. Han kommer att vara en jagad man resten av sitt liv.
Men vi andra har börjat betrakta den brinnande koranen på fredagar med lätt apati.
Sverigedemokraterna tittar på för att arga muslimer är det bästa de vet. Muslimerna tittar på för att de törs inte säga något.
Det måste ärligt talat vara genuint vidrigt att vara muslim i Sverige idag. Du tvingas ständigt knyta näven i byxfickan trots att du skulle vilja skrika ut din vrede.
Ulf Kristersson tittar på för han har ett bräckligt regeringsbygge och en ännu bräckligare Nato-ansökan att tänka på. Erdogan tittar på för att han för varje bränd Koran kan pressa Sverige på lite mer eftergifter. Inte heller Nato-fienderna har särskilt mycket att invända.
Jag tittar på för att… jag vet inte. Jag vill så gärna förstå vad som pågår.
Någonstans har Muhammed med megafonen en poäng. Salwan Momika styr regeringen.
Tack vare hans återkommande fredagbokbål kommer regeringen nu att utreda hur Ordningslagen ska ändras. Beskedet kom ett par timmar efter att han släckt islams heliga skrift med vad som såg ut som en Red Bull. Även om justitieministern påstår något annat är det en allvarlig inskränkning av den svenska yttrandefriheten.
Ärligt talat föredrar jag den gamla typen av fredagsmys, då man åt chips och kollade På spåret.
Även om man ställer sig exakt samma fråga: Vart är vi på väg?
