Så tycks en hel del kurder ha känt i tisdags kväll när det blev känt att ett avtal slutits med Turkiet, vilket gör att Sverige och Finland kan gå vidare med sin Nato-ansökan. Statsminister Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde medverkade bägge två vid en presskonferens under Natos toppmöte i Madrid, där det tio punkter långa avtalet signerades. Svenska medier på plats noterade att den turkiska utrikesministern såg mycket gladare ut än någon annan.

”Turkiet fick vad det ville ha”, som president Recep Tayyip Erdogan själv kommenterade saken.

Bland annat ger Sverige och Finland sitt fullständiga stöd till Turkiet och dess uppfattning om vad som hotar landets säkerhet. Därmed kommer man inte ge något stöd till den turkiska Gülenrörelsen eller de syriskkurdiska organisationerna PYD och YPG.

Sverige och Finland förbinder sig till att slå ned på aktiviteter av kurdiska PKK och andra ”terroristorganisationer och deras förgreningar”, liksom på individer i grupper och nätverk som är ”närstående eller inspirerade” av dessa. Sverige och Finland lovar också att ”snabbt och grundligt” hantera de turkiska kraven på utlämningar av dussintals individer som påstås tillhöra av Turkiet terrorstämplade organisationer.

Ett samarbete ska etableras i alla led med Turkiets regering, polis och säkerhetstjänst för att bekämpa terrorism, organiserad brottslighet och andra problem. Man bekräftar dessutom att Sverige och Finland inte längre har något vapenexportembargo mot Turkiet.

Avtalet med Turkiet är en politisk förändring av mycket stor betydelse, och kritiken har inte varit nådig från de som menar att Sverige lagt sig platt och sålt sig till en diktatur, för att komma in i en militärallians.

Själv funderar jag på om det här är första gången i nutidshistorien som en auktoritär regim förmått Sverige att ändra sin utrikespolitik i sådan här stor omfattning. Det skulle kanske vara andra världskriget då, när de allierade förmådde Sverige att sluta bedriva ”eftergiftspolitik” gentemot Nazityskland. Sovjetunionen ingick i de allierade men alla andra tongivande länder var åtminstone demokratier.

Det finns nu både gamla och nya frågor som måste besvaras. Hur kommer löftet om en snabb hantering av turkiska utlämningskrav påverka de dussintals Säpostämplade och utvisningshotade kurder som Dagens ETC rapporterat om? Hur kommer andra västländer reagera på att Sverige tar avstånd från det kurdiska partiet PYD och YPG-styrkorna i nordöstra Syrien, som med västvärldens hjälp besegrade jihadiströrelsen IS? Inget annat västland eller medlemsland i Nato har gjort så och enbart Turkiet har terrorstämplat grupperna.

Avståndstagandet går rakt emot det avtal Socialdemokraterna skrev med riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh i november, där man fick hennes stöd i utbyte mot att lova att fördjupa samarbetet med PYD. ”Vi socialdemokrater står alltid upp för de uppgörelser vi gör, det kan man alltid lita på”, sa partisekreteraren Tobias Baudin till TT så sent som den 7 juni i år. Så var det med det löftet.

Turkiet har annonserat att man snart ska påbörja ännu en invasion in i Syrien för att erövra mark som står under kontroll av det kurdiska självstyret. Den förra invasionen 2019 fördömdes av Sverige som ett brott mot folkrätten. Hur kommer man reagera den här gången?

Och hur ska Sverige egentligen kunna efterleva alla löften till Turkiet, utan att skriva om både föreningsfriheten, yttrandefriheten och demonstrationsrätten? Hur ska man annars kunna tysta individer som ”inspireras” av de Turkiet anser är terrorister? Avtalet gör också gällande att Sverige ska motarbeta det som Turkiet ser som ”desinformation” mot landet. Det är svårt att tolka detta som något annat än att Turkiet kräver en munkavle på både civilsamhället och frispråkiga medier.

Det är förstås uppenbart varför regeringen har gjort det här. Man ville absolut inte göra Natomedlemskapet till en svensk valfråga, eftersom allt krångel riskerade att kosta Socialdemokraterna i väljarstöd. Positioneringen mot Ryssland har gjort att man inte heller kan backa tillbaka in i en alliansfrihet. Vägen in i Nato är den enda tänkbara – och då är man uppenbarligen beredd att offra saker längs vägen. Hjärtefrågor. Värderingar. Och världens största statslösa folk, till förmån för det land och den regim som förtrycker dem allra värst.