Vid varje givet tillfälle finns det oftast flera möjliga sätt att agera. Men i vissa situationer finns faktiskt bara ett val, om det nu är så att man vill fortsätta vara människa och inte bli en liten lort, som Jonatan Lejonhjärta en gång uttryckte det. Igår aktualiserades en sådan situation.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Under torsdagen föll nämligen domen mot journalisten Fredrik Önnevall och hans två kollegor. De åtalades vid Malmö tingsrätt den 26 januari i år för människosmuggling, efter att i samband med inspelningen av SVT:s serie Fosterland ha hjälpt en femtonårig syrisk pojke att ta sig från Grekland till Sverige. Pojken, som nu är 17 år, sökte och fick asyl vid ankomsten till Sverige och går idag i skolan här.
Den huvudsakliga frågan i det här målet har rört det så kallade humanitära undantaget, det vill säga möjligheten att underlåta att straffa den som hjälper personer utan giltiga resehandlingar att ta sig in i Europa. Enligt rådande svensk rättspraxis är möjligheten till detta mycket begränsad, och de flesta som hjälpt asylsökande människor att ta sig in i Sverige har fått fängelsestraff.
Tingsrätten konstaterar i sin dom att det ur ett rent mänskligt perspektiv är förståeligt att de tre kände en stark medkänsla för pojken och valde att hjälpa honom att ta sig från Grekland. Däremot anser tingsrätten att det humanitära undantaget inte är tillämpligt i det här målet, bland annat beroende på att pojken inte sökte asyl omedelbart vid ankomsten till Sverige.
Det här målet är fyllt med juridiska teknikaliteter som självklart är intressanta. Europeiska rådet har varit tydliga med att det är fritt för alla medlemsstater i EU att tillåta det humanitära undantaget i sina respektive lagstiftningar. Den svenska lagstiftaren har hittills valt att låta rättsläget vara grumligt. Det är anmärkningsvärt att Sverige inte tydligt markerat att medmänsklighet är en av samhällets grundvalar, och istället låter medborgare sväva i ovisshet om huruvida det finns en risk att hamna i fängelse för att man hjälper skyddsbehövande människor i trygghet.
Men det mest intressanta med torsdagens dom är ändå den öppnar för en bredare diskussion om vilka värden och människor vårt rättssystem skyddar över huvud taget. Syftet med att kriminalisera människosmuggling är bland annat att upprätthålla den reglerade invandringen, skriver tingsrätten.
Med andra ord, att hindra vissa människor från att ta del av västvärldens överflöd. Ibland sägs det att juridik är frusen politik, i den meningen att det är ett visst ögonblicks politiska vilja som standardiserats i en enskild lag. Vi kan utan problem se vilka värderingar som återfinns i vår nuvarande asylrättsliga lagstiftning.
En av vår tids viktigaste politiska frågor är att verka för att tina upp de lagstiftningar som gör skillnad på människor beroende på var de fötts. Fram till för något år sedan hade Sverige en relativt andra europeiska länder generös asylpolitik, som visade sig snabbt kunna inskränkas just i den stund där den behövdes som mest.
Det finns ingenting som hindrar att den processen går åt andra hållet. Ett första steg bör vara att Sverige tar den möjlighet som europarätten medger, och tydligt avkriminaliserar humanitär människosmuggling. Det borde vara lika självklart för den svenska lagstiftaren som för Önnevall och hans kollegor. Allt annat är faktiskt bara lortigt.
