Martin Aagård: Sverige måste lämna antiterror-samarbetet med Turkiet

Den 21 januari i år reste Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard till Turkiet för att delta i ett möte med sin turkiske motsvarighet Hakan Fidan. Mötet som kallas ”Security compact” var det första i sitt slag.

Security compact är ett bilateralt samarbete på ministernivå mellan Sverige och Turkiet som ska fördjupa våra länders kamp mot terrorismen. Och det existerar eftersom det var ett av Turkiets många krav för att släppa in oss i Nato. 

Kickoffen verkar ha varit trivsam. 

På presskonferensen lovade i alla fall Sveriges utrikesminister att aldrig någonsin stödja de kurdiska rörelserna YPG och PYD (rörelser som Sverige backade när de slogs mot IS, men som vi övergav när vi ansökte om medlemskap i Nato) eller FETÖ, den karismatiska, islamistiska rörelse som cirkulerat runt predikanten Fetullah Gülen (1941-2024) och som Erdogan anklagar för att ligga bakom ett kuppförsök 2016.

Dessutom lovade Malmer Stenergard att ”fortsätta slåss mot organiserad brottslighet som påverkar både Turkiet och Sverige”. Med sig i Ankara hade hon justitieminister Gunnar Strömmer som de senaste åren ansträngt sig hårt för att jämställa just gängbrottslighet med terrorism. 

Tydligen har han sin främsta allierade i Turkiet. 

Under mötet hade de svenska ministrarna presenterat en ”road map” för vår kamp mot terrorismen, som möttes med gillande av Turkiets utrikesminister. 

Sverige rör sig raskt i samma riktning som Turkiet, och under Natoprocessen justerade vi våra terrorlagar efter just turkiska önskemål.

Drygt två månader efter antiterror-kickoffen i Ankara grips Dagens ETC:s journalist Joakim Medin på Atatürk-flygplatsen i Istanbul och kastas i fängelse. Något dygn senare låter turkiska myndigheter meddela att han är misstänkt för just ”terrorism” eftersom… och här allt blir allt en smula oklart… han påstås ha ”faciliterat” någonting mellan den kurdiska väpnade gruppen PKK och ”pressen”.

Den obegripliga formulering myndigheterna använder sig av är ”facilitating liaison”. 

Oavsett vad de lägger för innebörd i begreppet är det är uppenbart att det handlar att han skrivit artiklar om personer som är misshagliga i Turkiets ögon.

Att formuleringen är omöjlig att begripa beror inte bara på att det är en stor fet, turkisk lögn att Joakim Medin har något med terrorism att göra – de turkiska antiterrorlagarna är medvetet luddigt skrivna. 

Amnesty international har i flera rapporter påpekat att inte bara själva begreppet ”terrorism” är vagt definierat i turkisk lag. Det kan i princip betyda allt som på något sätt ifrågasätter staten Turkiet: väpnad kamp, politiska åsikter, journalistik, sång eller dans spelar ingen roll. Det har dessutom blivit omöjligt att avgöra vem som är terrorist och inte. Att på något sätt förknippas med, eller ha ”samröre” med en terrormisstänkt organisation innebär att du själv blir misstänkt. 

Det är en oerhört smittsam sjukdom. 

Turkiets vaga terrorlagar hade kunnat tas som ett bevis på att Erdogans regim är unikt auktoritär, men verkligheten är tyvärr mycket mer komplex och obehaglig.

Luddigheten har blivit en ledstjärna i all modern terrorlagstiftning – även den svenska. För att komma åt terrorister som radikaliseras i ensamhet och rörelser som arbetar i decentraliserade digitala nätverk har lagarna fått allt lösare formuleringar. 

För några år sedan förbjöds ”samröre” med terrorister även i Sverige, trots protester. Under Natoprocessen kom ännu en lag mot ”deltagande” i terrorrörelser som går att använda mot den som lagar mat åt en terrorist eller viftar med fel flagga. Den totalsågades av Lagrådet och flera människorättsorganisationer eftersom den inte bara kväser yttrandefriheten utan riskerar att resultera i politiska domar och gör oss känsliga för påverkan från andra länder. Flera kritiker varnade för att även journalistiken var i farozonen.

Sverige rör sig raskt i samma riktning som Turkiet, och under Natoprocessen justerade vi våra terrorlagar efter just turkiska önskemål. 

Turkiet har med andra ord inga större problem att hävda att deras diffusa terrorlagar stiftats i samklang med internationella normer. Mötet mellan Fidan, Malmer Stenergard och Strömmer togs från turkiskt håll som ännu ett bevis på att de är en del av det internationella samfundets samförstånd kring terrorism.

Men Joakim Medin fängslades när han var på väg att sköta sitt jobb.

Han greps av en stat som betraktar journalistiska undersökningar och annan research som ”terror”.

Och den största ironin är att det är just konsekvenserna av den uppluckrade terrorlagstiftningen Joakim Medin lagt stor möda på att granska som journalist.

Vi måste avsluta samarbetet med Turkiet omedelbart. 

Inte bara mötet som kallas ”Security compact”, utan allt arbete kring gemensam säkerhet och kontraterrorism. Ett land med en så brutal och repressiv syn på fria medier kan aldrig vara ”strategisk partner” med vår svenska demokrati. 

Den verkliga innebörden i ordet ”terrorism” är att en gärningsman attackerar hela samhället – att brottets syfte är att underminera våra demokratiska institutioner. 

Och vi kan aldrig bekämpa terror genom att samarbeta med de som gör exakt just det. 

Den ”vägkarta” som Turkiet uppenbarligen ritat och som Sverige och övriga Natoländer nu villigt vandrar efter, leder mot en avgrund.

Fängslandet av Joakim Medin är en rent existentiell fråga för svensk demokrati.