Ryktena var visserligen lite försiktiga, inlindade i reservationer... alltså jo, det kan nog vara så… eller… det verkar som att en ny terrorlagstiftning ska stressas fram. För det har Kristersson lovat Erdogan.
Jag var misstrogen. Det här är nog inte en grej, tänkte jag till slut. Det är säkert bara någon trött tjänsteman som dragit förhastade slutsatser. Så här fungerar inte Sverige. Vi är en riktig demokrati, utrustad med en hälsosam byråkrati som tröskar alla juridiska detaljer in absurdum, särskilt när det gäller helt avgörande frågor som berör våra friheter.
Jag var inte ensam om att avfärda ryktena. Faktum var att ingen tog fasta på dem innan turkiska medier plötsligt rapporterade att Tobias Billström ville förbjuda PKK-flaggor.
Ända sedan Tidö-avtalet kom på plats har svenskarna famlat efter ett ord som beskriver den regering vi har fått på halsen.
Den består uppenbarligen av resterna från den gamla liberala experimentverkstaden Alliansen, samtidigt som den kontrolleras av nationalisterna i Sverigedemokraterna.
”Konservativ” var väl det som låg närmast till hands.
Men det är ett ord som rimmar illa med en regering som vill bugga folk utan brottsmisstanke, vräka föräldrar till brottslingar, terrorstämpla knarklangare och som satsar så hårt på pr och propaganda att de står och svettas i dunjackor bara för att det ska se ut som att de har en klimatpolitik.
Jag börjar bli gammal, men min bild av konservatism är en helt annan. När jag var ung och smart var konservatism något som representerades av män som hade svintråkiga program i Axess-tv som handlade om arkitektur. Det var gossar på Svenska Dagbladet som läste Ola Hansson och vantrivdes i samtiden eftersom den var vulgär.
Kanske konverterade de till katolicismen för att det var lite fint.
Men de bars alltid fram av någon sorts humanism. De hatade socialister för att socialister inte tog hänsyn till individens rättigheter. Så fort de fick chansen tjatade de om hur stolta de var över att ha stått på demokratins sida under kalla kriget. Att de stöttat apartheid glömde de alltid bort.
Häromdagen gick jag på en bokrelease med den åsiktselit som ersatt de där gamla konservativa männen. Alla var där: Tidningen Kvartal, Magnus Ranstorp, Alexander Bard, David Eberhard, Thomas Gür…
Några känns igen från den gamla skaran. De har fått vittring på nya karriärer i det nya samhällsklimatet och kastat sin humanism överbord. De pratar aldrig om frihet längre. Utom när det gäller koranbränningar och barnböcker.
Istället ropar de efter disciplin. Kontroll.
Av asociala, arbetslösa, muslimer, kvinnor, medier och invandrare.
De är språkrör för en ny tidsanda.
Precis som regeringen har de anammat världens mest framgångsrika politiska koncept just nu.
Autokratisering.
I torsdags presenterade institutet Varieties of Democracy på Göteborgs universitet sin årliga rapport om demokratins tillstånd.
Den innehöll flera sorgliga rekord.
42 länder utvecklas i auktoritär riktning. De har aldrig varit så många sedan mätningarna började. Och för första gången på två decennier finns det fler diktaturer än liberala demokratier i världen. 72 procent av världens befolkning lever i autokratier. För 20 år sedan var det bara 46.
Autokratisering är ett globalt framgångskoncept. Det vinner val. Det räddar döende politiska karriärer men framförallt – de auktoritära ekonomierna går strålande!
Kinas kommandokapitalism har blivit en förebild och de auktoritära ekonomierna växer snabbt. Världen är numera lika demokratisk som den var 1986, konstaterar rapporten.
Jag var så klart naiv. Jag har alltid varit det.
Ryktena var sanna.
Kristersson hade verkligen lovat autokraternas Elvis, Recep Tayyip Erdogan, att stressa fram en ny terrorlagstiftning som gör det olagligt att vara medlem i en ”terrororganisation”. Vad som ska stämplas som terrororganisation kan så klart ändras som man känner för. Det är en gummiparagraf. I onsdags lämnade Lagrådet sitt utlåtande om lagförslaget.
Det är en katastrof. Det får inte bli lag, menade Lagrådet. Det behövs inte någon sån här lag.
Ändå kommer den att läggas fram för riksdagen den 9 mars.
Som den autokratiskt inspirerade ledare han är, struntar Ulf Kristersson i de institutioner som ska skydda demokratin.
Han har gjort sin läxa.
Han vet hur man blir en politisk vinnare på 2020-talet.
