Resonemanget kommer från den bioaktuella filmen ”Hacking hate” av Simon Klose där tittaren får följa grävjournalisten My Vingrens arbete med att kartlägga högerextrema individer och grupper.

My Vingren är researcher, frilansjournalist och dramatiker. Hennes pjäser har spelats på Dramaten och hon har vunnit flera stora priser för sina granskningar. Bland annat Prix Europa i kategorin bästa radiodokumentär, något det tyvärr fokuseras lite väl mycket på i filmen. 

”Hacking hate” följer hennes granskning av den högerextrema Vincent. My Vingren börjar misstänka att han är anställd av Ryssland och det visar sig även att Vincent, som uttryckt grov homofobi, även publicerat gayporr på olika hemsidor. Han känns minst sagt splittrad.

Parallellt gör hon intervjuer med ett antal experter på yttrandefrihet, högerextremism och sociala medier. Hon pratar bland annat med yttandefrihetsjuristen Anika Collier Navaroli som arbetade på dåvarande Twitter och anmälde Donald Trumps konto för innehåll som bröt mot plattformens riktlinjer. 

Det är fascinerande att höra Collier Navaroli berätta om hur community-regler på Twitter anpassades efter presidentens utspel, och hur plattformen slutligen köptes upp av Elon Musk som sedan dess låtit hatet flöda fritt.

Hur mår man av viga sitt liv åt att granska högerextremism? Mellan raderna svarar filmen: sådär

I en tid som präglas av Trumps nygamla presidentskap och någon form av kapprustning mellan sociala medier-ägare i vilken plattform som kan tillåta grövst innehåll är filmen högaktuell. Collier Navaroli berättar om hur hon gång på gång varnat för att hot, hat och hets på internet kommer leda till fysiskt våld och terrordåd. Med frustration förklarar hon hur hennes varningar ignorerats, och hur maskerade män sedan lämnat sina pojkrum och tagit sig ut i verkligheten och livestreamat medan de skjuter ihjäl folk.

Det är en otäck tid att vara online och att My Vingren orkar marineras i de vita männens konspirationer, vidriga skämt och rena hat, är både imponerande och bekymrande. Hur mår man av viga sitt liv åt att granska högerextremism? Mellan raderna svarar filmen: sådär.  

Man tvingas leva med skyddad adress och skottsäkra fönster. Man får undvika kollektivtrafik och är ständigt på sin vakt.

Svenska Dagbladets filmkritiker Jan Söderqvist ifrågasätter i sin recension frånvaron på radikaliserade muslimer i Simon Kloses film: ”Vit makt-människor finns. Liksom jihadister, för övrigt – dessa är märkligt frånvarande i Vingrens och filmare Kloses granskande av hot och hat. Vad vinner vi på att trycka ut alla otrevliga människor till internets mörka hörn?”. 

En symptomatisk respons på den som kritiserar extremhögern, och att My Vingrens ärende som journalist kritiseras även i en filmrecension säger något om ämnets känslighet. Och om Svenska Dagbladet.

Många människor i världen tycker inte vi kan prata om extremhögern och deras våldsanvändande utan att nämna att det även finns män från Mellanöstern som använder våld.

Många människor i världen tycker det är ett hot mot yttrandefriheten att inte få sprida innehåll som är våldsbejakande, även när det är vetenskapligt bevisat att detta innehåll främjar terrorattentat och massmord.

Jan Söderqvist skriver att ”Hacking hate” inte visar något nytt eller användbart. Jag vill hävda att hans recension träffsäkert sammanfattar vad som gör filmen angelägen.