Dessa utspel har skett på ledarsidan, en plattform som oavsett vad man tycker om det som skrivs, är till för att föra opinion. Men att det i helgen publicerades liknande uttalanden på SvD:s kultursida under vinjetten ”recension”, är ett slag under bältet. Både mot palestinierna och mot litteraturen.
Recensionen är skriven av Clara Block Hane och behandlar den palestinsk-amerikanska poeten Fady Joudahs nya diktsamling med titeln ”[…]”. Dikterna är skrivna under hösten och vintern 2023, och kretsar kring Gaza och det som orden inte räcker till för att beskriva (därav titeln). Det handlar om smärtan och rädslan. Maktlösheten, bomberna och barnen.
Clara Block Hane skriver att det är en politisk dikt, och att en recension av den därför också blir politisk. Det är hennes första misstag. Hon motiverar inte varför diktsamlingen är politisk och det väcker frågor i mig som läsare. Är alla litterära skildringar av krig och misstänkta folkmord i sin natur politiska? Uppmanar just denna diktsamling till politiska handlingar i större utsträckning än andra? Är det egentligen debatt och inte dikt vi har att göra med? Och i så fall: varför exemplifieras inte det bättre i recensionen?
Bortsett från recensentens godtyckliga benämning, är det framför allt slutsatsen hon drar som gör mig djupt tveksam till hennes förmåga som kritiker. Att ett ”politiskt verk” automatiskt skulle leda till en ”politisk recension” vittnar om en mycket märklig syn på kulturen i allmänhet och på recensionsuppdraget i synnerhet.
I mina ögon är en kritikers uppdrag att ta sig an verket hen recenserar utifrån parametrar som estetisk kvalitet och underhållningsvärde, förmågan att skapa inlevelse och övertyga betraktaren att tro på det den tar del av.
Det är provocerande att ta del av, och på många sätt rent anti-intellektuellt.
En av parametrarna som en kritiker inte ska ta hänsyn till, utan tvärtom anstränga sig för att ignorera, är verkets politiska budskap.
De senaste decennierna har vi premierat den moraliskt försvarbara kulturen (på bekostnad av den moraliskt tvivelaktiga), det är en olycklig utveckling som begränsar kreatörernas svängrum och riskerar att låsa in oss i tankar vi redan tänkt.
Block Hanes recension ställer denna utveckling på en förbannad spets genom att explicit redogöra för hur diktsamlingen tvingar henne att lämnar rollen som kritiker och gå in i en alternativ roll som politisk kommentator. Det är provocerande att ta del av, och på många sätt rent anti-intellektuellt.
Min gissning är att Block Hane gör skillnad på Gaza-skildringar och andra politiska skildringar.
Något som enar den riktigt stora litteraturen är att den ofta rör sig runt politiskt kaos och mänskligt lidande. Vi ser det hos Kafka och hos Hemingway. Hos Camus och Dostojevskij. Författarskap som hyllats och prisats, översatts och getts ut på nytt, vissa av dem i århundraden. Är det den litteraturen Block Hane menar att vi behöver ta oss an politiskt? Är det de politiska konflikter som beskrivs där recensenterna bör ta ställning i?
Min gissning är att Block Hane gör skillnad på Gaza-skildringar och andra politiska skildringar. Att hon upplever att det finns något inneboende aggressivt i att skriva om Gaza utan att nämna Hamas terrordåd den 7 oktober, och att den aggressiviteten inte finns i fiktiva verk som vidrör andra krig, trots att de verken inte heller ger läsaren en pedagogisk och opartisk genomgång över hela konfliktförloppet.
Clara Block Hane kompenserar dock med råge för det som inte nämns i Joudahs diktsamling. I linje med Svenska Dagbladets återkommande narrativ skriver hon i sin recension om Hamas-soldaternas våldtäkter och likskändningar. Hon skriver om hur Hamas ”skjuter unga kvinnor i underlivet”, hur de ”torterar och bränner människor levande”.
Hon ger också siffror från den 7 oktober: ”1200 barn dödades, drygt 250 barn”. Ett korrfel, sådant som händer, men i sammanhanget: sådant som inte får hända.
Och så kommer det, den återkommande, passiva formen som Israels attacker i Gaza ständigt beskrivs i. Formen som för tankarna till en mörk övernaturlig kraft eller naturkatastrof, något bortom människans kontroll. ”(…) det senaste året har tiotusentals varav många barn dött, och än fler fått sina liv förstörda. Skräcken, svälten, sjukdomarna, sönderslagna hus, och hatet som lidandet föder.”
De har inte dött, de har dödats. Och denna politiska ledare utklädd till recension är en ytterligare förnedring av dem.
