Som nu.
Svenska Dagbladets ledarsida trampar sönder alla klaver som finns.
Det är det värsta jag sett på väldigt, väldigt länge.
Eller åtminstone sedan samma ledarsida utmålade Pustervik-händelsen som en klanarrangerad maktdemonstration utifrån att Svenska Dagbladets har svårt att särskilja unga män som har sina rötter i Mellanöstern.
En unikt usel publicering, unikt giftig till sitt innehåll.
En kollektiv genomklappning i varje led.
Skribenten (Susanna Popova).
Politiska chefredaktören (Tove Livendahl).
Tidningens ansvariga utgivare (Martin Ahlquist).
Hur är det möjligt?
Det handlar om en krönika som ligger under ledarsidan.
Rubrik:
”Tjej-Hitlers har en särskild plats i helvetet”.
Ingress (som sent på söndagen friserades så att namnen ströks):
”För Stina Wollter, Greta Thunberg och andra tjej-Hitlers spelar det ingen roll att Hamas kidnappar, våldtar och mördar kvinnor, så länge kvinnorna också är judinnor.”
Det är svårt att föreställa sig att de här formuleringarna faktiskt har skapats av en hjärna – inspirerad av en krönika i Fokus, där för övrigt Susanna Popovas make Johan Hakelius är till synes evigt försörjd som politisk chefredaktör efter att ha misslyckats med att vara vanlig chefredaktör – och därefter passerat ytterligare andra, oklart hur många, utan att någon uppvisat minsta omdöme.
”Greta Thunberg, Times magazines Person of the year 2019, får kritik för sin aggressiva Palestina-aktivism. Lång historia kort, en tjej-Hitler är alltså någon som hellre kramar Hamas än hjälper kvinnor.”
Hur är det möjligt att en person som uppenbarligen förmår knyta sina egna skor skrivit detta, skickat in, varpå en annan person med fungerande synapser läser och därefter distribuerar vidare till hundratusentals läsare?
Kanske blev det stressigt i München, dit delar av redaktionen rest för att bo på lyxhotell och svinga sejdlar på ölkällare och lyssna på politiker, lobbyister och andra journalister under näringslivets satta tema ”Laptops & lederhosen”.
Kanske har man prestationsångest och vill man vara lika snärtig som frifräsarna Ivar Arpi och Alice Teodorescu Måwe, som ägnat senaste månaderna åt att blåsa i trumpeten om fientliga barbarer och sprida skräck för muslimer omkring sig? Allt under kamouflage av terrordådet som drabbade Israel.
”Föreställ dig att du, medan du läser dessa rader, plötsligt hör kraftiga smällar. Att någon rycker i din dörr, bultar frenetiskt och skriker Allahu Akbar.”
Så skrev häromdagen Teodorescu Måwe. Ej balanserat. Men säkert perfekt för den som driver en egen prenumerationskanal (Arpi meddelade nyligen att han passerat 19 000 prenumeranter, varav 19 000 också tror att ett kommande inbördeskrig mot lömska muselmaner är ofrånkomligt).
Kanske är det bara samma gamla vanliga visa.
Alltså att det konservativa och liberala etablissemanget – särskilt det konservativa – tror sig kunna domdera med radikalhöger som Sverigedemokraterna, men det kan man inte, kompassen börjar snurra och när den till sist stannar så pekar den magiskt nog alltid i den riktning som extremisterna rör sig.
Det gäller för Sveriges borgerliga partier som ingått Tidö.
Det gäller för Sveriges medier som trott sig kunna leka med samma eld.
Därför är det nu, tilltagande, omöjligt att se någon betydande skillnad.
Var det Bulletin eller Samnytt eller Svenska Dagbladet jag läste?
Var det Peter Wennblad eller en haveristisk tråd på Flashback?
Ingen vet.
Det finns kritik och så finns det kritik.
”Joseph Goebbels ler i sitt helvete”, X:ar Göran Rosenberg om denna ledarsidans sensationellt infama publicering.
Tänk att vara nytutnämd publisher (Lisa Irenius) på Svenska Dagbladet.
Vad gör man?
Bokar in en obligatoriskt morgonkaffe med Tove Lifvendahl, förhoppningsvis.
Och, vad gör man om man är Greta Thunberg?
Jag hoppas verkligen att hon agerar. På alla möjliga sätt. Inte bara anmäler det här till Medieombudsmannen. Utan att hon driver process. Låt oss se vad Justitiekanslern skulle säga.
Greta Thunberg är förtalad. På fulast möjliga vis. Svenska Dagbladet anklagar henne (”Tjej-Hitler”) för att vara antisemit och dessutom av den sort som finner det acceptabelt att judinnor kidnappas, våldtas och mördas.
En oerhörd beskyllning.
Susanna Popova styrker den inte överhuvudtaget.
Hennes förtroende, där hon åtnjutit sådant, borde därmed vara förbrukat.
Var finns Tove Lifvendahl?
Igår var hon knäpp tyst.
Det, oviljan att ta debatten och oförmågan att ta ansvaret, är en sällsynt undermålig publicistisk hantering.
