Det är ett pikant inslag i den passionerade, proffsplåtade influencer-imagen. Att Tor, som vi kan kalla honom, helt öppet visar att han tillhör vad polis och press brännmärkt som ett internationellt väletablerat kriminellt motorcykelburet gäng. Västen visas ofta. Kärleken till brödraskapet likaså. Enligt Expressen ska han tillhöra den hårda kärnan och är dömd för en mängd halvtunga brott. För en svennescrollare som undertecknad blir de ogenerade kontrasterna i sociala medier bisarra. 

Idag är dock Tor västlös när han sitter vid de åtalades bord i Stockholms tingsrätt. Inpackad helt i tajt och stilren designersvart: polokrage på, ingen kavaj, halvlång rock, rakbladsvass ­”Peaky blinders”-frisyr, tjusig som en annan Daniel Craig. Han är en av de många anklagade i härvan med mor och dotter påstådda svartmäklare, som Dagens ETC:s läsare sedan ett år tillbaka lärt känna grundligt som ­Susanna och Elin. Detta är den oändliga rättegången.

”Nyrenoverad hörnlägenhet, en 5:a på 110 kvm. Öppen spis. ­Öppen planlösning. Ej hiss. Hyra: 11 396 kr.”

Tors hyreslägenhet bjuds ut via mellanhanden Elin i ett sms noga redovisat i den massiva förundersökningen. Som tack för mäklandet ska Elin förutom många sköna tusenlappar i provision även få gratis PT-timmar. De som tog över förstahandskontraktet i förorten Gubbängen, familjen som bor där idag, ska ha pyntat totalt 730 000 kronor svart för det, enligt åklagarens detaljrika sakframställan. Just den här specifika affären i åtalet påstår utredarna är extra ­intrikat då det är ett fejkat komplext trepartsbyte. Eller, ja, själva bytet är då inte fejkat eftersom fysiska personer de facto flyttat in i nya fysiska bostäder. Men pengar har bytt hand, under bordet, för att så ska ske. Igen: säger åklagaren.

För den som vill se hur illegal handel med förstahandslyor laserskär genom alla Stockholms samhällsklasser, är detta ett utmärkt exempel. Tors nya hem, mitt i hjärtat av Södermalm, hyrdes nämligen innan honom av generalsekreteraren för en stor välkänd organisation, finansierad med biståndspengar. Och så blandas enprocentare med det övre samhällsskiktet i kampen om tak över huvudet. En ständig strid på kniven där det finns chans att tjäna sig en hacka om man är driftig och skrupellös.

Det är såklart en rätt deppigt desperat historia, som i grunden på alla sätt är högst ordinär för det moderna Stockholm. Om man ser bortom krimromantiken med busar på bågar och samhällsgräddans skamlösa fulspel. Målsägande i förhandlingen är de som hävdar att de köpte Tors förstahandskontrakt i Gubbängen, en vanlig enbarnsfamilj utan en chans på bostadsmarknaden. Det unga parets enda utväg från ett andrahandskontrakt på en minimal tvåa i en utsatt förort var att ge sig in i den undre världen.

Svettigt och ångestladdat vittnar mannen, en hårdrocksångare med visst renommé, om stressen att få ihop 730 000 i kontanter. Banklån, blancolån, föräldralån, som sedan i omgångar skulle plockats ut från bankomater. Skulder för livet med skyhöga räntor.

Här har åklagaren problem. Pengarnas väg ut från kontot går att följa. Men hur de sedan ska ha fördelats och eventuellt hamnat hos Tor, Susanna, Elin, general­sekreteraren, kanske också någon korrupt hyresvärd, ja, där slutar spåren. Och de åtalade svär sig alla fria från att ha tagit emot en ynka spänn. Tor ville bara hitta en bostad närmare sitt barn efter en tumultartad skilsmässa och lyckades med det genom ett helt reguljärt byte. Generalsekreteraren, endast ett vittne, säger mest ”ingen kommentar”, vilket man har rätt att göra om det finns risk att svaret gör att man kan misstänkas för brott.

Men oavsett om det blir ­fällande eller friande dom, om straffen skärps och lagarna skruvas åt, så är det uppenbart att lösningen på den svarta marknaden med förstahandskontrakt inte hittas i juridiken. Den måste hittas i politiken. Som en av de inblandade i härvan säger till mig: ”Christoffer, det här kommer att fortsätta för alltid så länge bostadsmarknaden ser ut som den gör.”