Man kan göra som ”Twin Peaks” eller ”The Sopranos” – kasta all begriplighet över bord och skruva upp den visuella förvirringen till max och liksom bara låta historien blekna bort.
Eller så gör man som ”Mad men” gjorde 2015 och sätter punkt med en magnifik ironi.
Mastodontserien hade drivits framåt av gåtan Don Draper – en man vars främsta egenskap var att han såg obekväm ut i kostym. Kolleger, älskarinnor och tv-tittarna hade stångat sig blodiga för att förstå vad som egentligen fanns på insidan av den genialiska reklammannen. Allt vi fått var små ledtrådar om en barndom på bordell och en stulen identitet.
Men så, i sista avsnittets allra sista rutor fick vi äntligen svaret: I ett kaliforniskt hippiekollektiv går Draper längre in i sitt inre än han någonsin varit. Han får en uppenbarelse om att alla människor är en och samma själ.
Hans nyfrälsta blick försvinner in i en vision: Coca Colas berömda reklamfilm ”Hilltop” från 1971.
Allra längst inne i hans gåtfulla själ bodde – en reklamare.
Det är så bra att jag ryser när jag skriver det.
En utdragen tv-serie avslutas helt enkelt bäst genom att man lämnar prosan och börjar skriva poesi. Man struntar i all förutsägbar dramaturgi och låter skönheten ta över.
Det gör tyvärr inte ”Succession” – serien om de skoningslösa maktintrigerna i mediefamiljen Roy. En historia som förtjänar att kallas ”den sista tv-serien” eftersom den den lyckats trollbinda en storpublik trots att tv-mediet sedan länge förlorat sin magi. Troligen är pandemin en förklaring till varför den lyckades.
Istället väljer ”Succession” att duktigt knyta ihop alla trådar och följa sina ynkliga karaktärer hela vägen till det ofrånkomliga slutet.
Det gör den visserligen till en sämre serie än föregångarna, men samtidigt lyckas finalen hamra in ett lätt moralistiskt budskap på ett sätt man inte sett på länge.
Succession har låtit oss sniffa på de där kvaliteterna som Hollywood hade på 70-talet, när alla filmer utspelade sig mot fonden av dåtidens stora trauma – Vietnamkriget. Det är en serie som har rullat sig som en glad gris i vår tids stora gyttjebad – hyperkapitalismen. Vi har fått skratta åt de superrika och frukta deras lynnighet samtidigt som vi lärt oss åtrå deras alldeles för stora Jaques Marie Mage-solglasögon och alldeles för tajta Tom Ford-kavajer.
Serien har gett den anonyma extremkapitalismen ansikten, röster och repliker.
Som bäst har ”Succession” varit när den nosat familjen Murdoch i rumpan och mer eller mindre dokumenterat de intriger som utspelats i det högst verkliga imperium som gav oss Fox news och Donald Trump. Och när den låtit oss besöka hotellsofforna där de nya tech-oligarkerna erövrar makten från de gamla medie-oligarkerna, och när den låtit familjen Roy, utan att begripa vad de sysslar med, lyfta fram den intellektuelle fascisten Mencken till presidentposten i USA.
Men lika ofta har manusförfattarna förälskat sig i det Shakespearianska dramat, där vankelmodet på pyramidens topp förväntas egga vår nyfikenhet. Tyvärr kan fadersmord och brödramord bara utföras på ett begränsat antal sätt. Vem av syskonen Roy som egentligen ska triumfera är fullkomligt ointressant. Hur snyggt utmejslade karaktärerna än är, så representerar de inte några alternativ till varandra.
För är det något ”Succession” lär oss så är det att de superrika är fullkomligt utbytbara. Det finns alltid en annan Stella McCartney-kavaj med en handelsutbildning som kan ta din plats när du blivit gammal och ful.
Meritokratin är en illusion, och vem som är bäst lämpad spelar ingen som helst roll.
”Succession” är en serie om världens alla Connors, Gregs, Lukas Mattssons och Tom Wambsgams som långsamt ramlar uppåt genom tillvaron. Människor som tror att de behärskar spelet i maktens korridorer men som aldrig bevisar något annat än hur mycket de överskattar sin egen begåvning.
Utan att spoila något kan jag avslöja att finalens mest pregnanta replik är orden: ”We are bullshit”.
Den upprepas några gånger.
”Succession” visar att världen styrs av amatörer.
På sin höjd av medelmåttor som tror att deras råa maktbegär gör dem oövervinnerliga, men vars maktspel egentligen bara består av fummel, missade telefonsamtal och patetisk syskonrivalitet.
Det är bitterljuvt och elegant. Nästan trösterikt.
Men jag kommer inte ifrån känslan av att det räcker med tv-serier nu.
