Jag har alltid varit förtjust i tv-spel. Att släppa stressen i den verkliga världen och kliva in i en spelbubbla är prima eskapism även i min nuvarande, hyfsat aktningsvärda, ålder. För den som är ovan vid upplevelsen: tänk dig en riktigt bra bok som får dig att släppa tid och rum och bara svepas med genom sinnlig tjusning. Fast dessutom med en kontroll i handen som låter dig styra din egen väg framåt.
Springa runt och skjuta eller slåss-spel aldrig varit min kopp te. Jag vill koppla av, luta mig tillbaka, tänka och bli hänförd. Mer innehåll och mindre frenetiskt tryckande på knapparna för min del alltså.
Spelet ”The last of us” gav allt det där och lite till när det kom 2013. Jag har själv aldrig blivit så drabbad av ett spel förr, och det verkade gälla för många. En stor anledning till varför var själva berättelsen.
Sådant kan skapa för stora förväntningar inför en tv-serie och tidigare exempel på när från spel blivit dramatiserade har ingen vidare meritlista. Man tänker lätt på gamla fightingspel utan vidare handling som fått filmversioner med infantil berättelse, eller i bästa fel barnspel som blivit något halvhyggliga i animerad filmversion.
Men – den här gången har det gått alldeles utmärkt. Jag kan förvisso inte styra vare sig Joel eller Ellie längre men i gengäld har jag fått en ännu mer finmejslad story och dialog. Jag anar att ramberättelsen kan få en del att rygga tillbaka. Postapokalyps, zombies och överlevnad i ett söndertrasat samhälle både avskräcker en del direkt och är något vi fått i rejält överflöd de senaste åren. Men lita på mig här – ”The last of Us” bjuder på så mycket mer och serieskaparna har haft den goda smaken att banta ner actionsekvenser och dreglande monster till ett minimum. Det här är inte en ny ”The Walking Dead”.
Prologen är skoningslös. Jag ska inte spoila saker, men får man inte svallande empati för Joel (Pedro Pascal) när ett virus som får Covid-19 att likna hösnuva drabbar världen år 2003, så har man inte hjärtat i rätt skick.
20 år senare är han en spillra av sitt forna jag, och världen likaså. Förhårdad och härdad tycks han mest se till att överleva på gammal rutin då allt annat är förlorat. Av ren slump får han i uppdrag att eskortera tonårsflickan Ellie (Bella Ramsey) som tycks immun mot viruset till en motståndsrörelse.
Mer än så behöver vi inte säga om handlingen här – den får man sätta sig in i om man tar sig an serien. Men skit i att det råkar vara apokalyps och lite zombies. Skit i att det råkar ha sitt ursprung i ett tv-spel och låt dig bara drabbas ihop med Joel och Ellie.
Precis som i ”Vägen” (The road) med Viggo Mortensen från 2009 är det de mellanmänskliga relationerna och ett utforskande av vad samhällets kolapps kan tänkas göra med människor och deras psyken som står i fokus.
Zombieöverlevnadsexperten och författaren Herman Geijer gjorde något av succé som sommarpratare 2015. Han är betydligt mer fascinerad över just människors beteenden och gruppsykologin vid kriser och katastrofer än egentliga zombies. Men han ser begreppet som en metafor för de yttre hot som kan rubba vår existens.
Så bör man ta sig an ”The last of Us” också. Tänk zombiesarna som omslagspapper på det riktiga innehållet i en serie som mycket väl kan stå sig som en av de bästa året ut.
