Men i övrigt har hon visat sig vara en lika kunnig och erfaren politiker som väl någon annan.
Troligtvis har Moderaternas ras något – men inte särskilt mycket – med partiledarfrågan att göra.
Hur många andra breda, tråkiga, mansryggar har vi inte sett förut i toppolitiken? Moderaterna har en rad företrädare som till och med var ännu tråkigare än Kinberg Batra. Bo Lundgren toppar naturligtvis listan – men ärligt talat, hur kul var någonsin Ulf Adelsohn?
Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt har inte heller gjort sig kända som några direkt lustigkurrar, däremot äger de båda en förmåga att använda sig av en väl avvägd arrogans, som förmedlar: Jag kan detta, jag vet vad jag talar om, ingen kritik biter på mig. Skulle Batra kunna tillägna sig motsvarande arrogans?
Troligtvis inte. Den är framför allt förbehållen männen.
Förväntningarna på hur kvinnor ska klä sig, prata och bete sig är fortfarande genuskodade. Vi tolkar faktiskt kvinnor och män olika.
Tål vi 2017 en kvinna som ledare för något av de stora politiska partierna, som gör anspråk på statsministerposten? Tålde vi någonsin Mona Sahlin?
Moderaterna är idag ett parti i fritt fall, men snarare på grund av partiets velighet än något annat. Utspelet om att börja samtala med SD verkar ha varit förhastat. Det har stötts och blötts i offentligheten i månader utan att något tydligt besked kommit fram om vad det – egentligen – betyder.
Decemberöverenskommelsen är ett annat exempel: Först ställde sig M bakom den, men förmådde sedan inte leva upp till sitt eget beslut.
Så hur ska Alliansen, om de nu skulle bli största block i valet, regera? Där blir de svaret skyldiga.
Kinberg Batra är den första kvinnan som partiledare i M. På partisekreterarposten har partiet – sedan 1949 – haft en kvinna (Sofia Arkelsten). Hon försvann ganska snabbt.
Hur kommer det sig att ingen, trots att de flesta bedömare verkar vara överens om M har tappat fotfästet totalt, kräver partisekreteraren Tobias Tobés avgång? Han sitter på nästan lika avgörande position som partiledaren och ska hållas ansvarig för raset.
Minns att när drevet mot Juholt rasade som värst, då fick även S-partisekreteraren Carin Jämtin sin släng av sleven.
När Aktuellt på onsdagkvällen diskuterade avgångskraven mot M-ledaren Anna Kinberg Batra låg, som brukligt är, en bild i bakgrunden medan diskussionen pågick. Men vilken bild?
En bild som troligtvis är den mest ofördelaktiga som någonsin tagits på Batra, där pannan ligger i djupa veck, hon ser trött och håglös ut – jag skulle rent av säga att hon på just denna bild ser närmast lite imbecill ut.
Bildvalet är respektlöst.
Moderaterna hade en unik period i svensk politik under Fredrik Reinfeldt. Han hade en vilja och en strategi för att göra M till ett större parti och han samlade en klick exceptionella personer runt sig (Borg, Schlingmann och en tid Littorin). De agerade smart, medvetet för att stjäla röster från S och de lyckades. Men PR-tricket att konsekvent kalla M för ”nya” Moderaterna och ett ”arbetarparti” var beroende av Reinfeldts fasta hand vid rodret. Det var ju, som sagt, framför allt en retorik. Under ytan var M i mångt och mycket samma gamla moderater.
M:s siffror under Kindberg Batra ska därför snarare jämföras med M före Reinfeldt. Sedan 1979 har M legat och guppat runt 20 procent – endast under Reinfeldt var M ett 30-procentsparti – och partiet är nu med sina 18 procent tillbaka och guppar runt 20.
Även om Ulf Kristersson snart skulle ta över efter Kinberg Batra har han troligtvis inte heller något chans att vända siffrorna – trots att han ”går genom rutan” bättre än Batra. För varken raset, eller en eventuell återhämtning, hänger i första hand på partiledaren.
