Tillsammans säkerställde de här inslagen att systemet förblev gynnsamt inställt till elitstyre, även om man låtsades att det var folket som styrde. Den port som stänger oss ute från makten har aldrig riktigt öppnats sedan normandernas erövring. Förhållandet mellan de styrande och de styrda är fortfarande, i praktiken, ett förhållande mellan ockupant och ockuperade.

En liten eftergift

I nästan 1 000 år har vi hyllat dem som gjorde motstånd i folksagorna och fantasin: sagan om Robin Hood bevarar minnet av Eadric den vilde och andra motståndsmän som höll till i skogarna och anföll ockupanterna. Men i verkligheten är det inte många som vågar säga ifrån. Det hat, den avsmak och den rädsla som makteliten länge betraktat folket med, bemöts med rädsla och vördnad: Vi vet vad som händer om man avviker från ledet.

Om det här var en verklig demokrati skulle den ha utvecklats. Befängda regler och ritualer skulle ha avskaffats. Utöver representation skulle vi ha deltagande, deliberativt beslutsfattande. I stället har systemet, under de 157 år som gått sedan en del män inom arbetarklassen fick rösträtt, stagnerat i sin utformning. Vi förväntas fortfarande vara oerhört godtrogna och acceptera att våra ”representanter” har vårt bästa för ögonen och troget kommer att försvara oss fem år i taget.

Härskarklassen gick dock med på en liten eftergift: rätten att protestera mot besluten de fattar. Sedan Peterloomassakern 1819 visste de att systemet måste tänjas för att inte gå sönder, och godkände ”engelsmännens obestridliga rätt att gå samman”. Fredliga protester har länge erkänts som ett legitimt sätt att utmana och förbättra vår politiska överenskommelse. Utan protester skulle rösträtten aldrig ha utvidgats över huvud taget och det vi kallar demokrati skulle inte existera.

Tar en risk för vår skull

Men när en ekonomisk elit åter hävdat sin makt har protester blivit än mindre godtagbara. De ses inte längre som en viktig politisk påverkare, långt därifrån, och hanteras i allt större utsträckning som ett hot som måste krossas.

Miljödemonstranter är vår tids, emellanåt rättslösa, motståndsmän i skogarna.

Att protestera mot den politiska klassens underlåtenhet att skydda oss mot skada, i synnerhet den existentiella skada klimatkollapsen innebär, är både rationellt och, i rådande klimat, hjältemodigt. De som gör det tar en rättslig risk å allas våra vägnar, en risk som blir allt större för varje år då staten inte bara vidtar straffrättsliga åtgärder, utan även nya civilrättsliga åtgärder, mot dem som dristar sig att säga ifrån. Miljödemonstranter är vår tids, emellanåt rättslösa, motståndsmän i skogarna som kämpar mot den förtryckande makten å våra vägnar. 

Det mest extrema fallet hittills – och de längsta straffen för fredlig protest någonsin i brittisk historia – var åtalet mot två klimataktivister vid namn Morgan Trowland och Marcus Decker. I oktober 2022 klättrade de upp på bron Queen Elizabeth II, som korsar floden Themsen vid Dartford, och hängde upp en banderoll. De dömdes till fängelsestraff på tre år respektive två år och sju månader.

Längsta straffet någonsin

Marcus Decker, som arbetar som musiker och lärare, berättade för mig att han försökt med alla ”respektabla” metoder – ”jag använde min musik för att öka människors medvetenhet, namninsamlingar, skrev till mina politiska representanter” – innan han kom fram till att politiken som vanligt inte skulle leverera. Under sin barndom i Tyskland och i sina efterforskningar om tidigare rörelser såg han att civil olydnad kan förändra ett förtryckande system.

De planerade aktionen noggrant för att minimera störningen (de började väldigt tidigt på morgonen så att trafiken enkelt skulle kunna ledas in i Dartfordtunneln, vilket rutinmässigt görs när bron är stängd på grund av dåligt väder) och maximera mediebevakningen av deras krav att Storbritannien slutar bevilja nya licenser för olje- och gasutvinning. De satt på bron i 37 timmar innan de gick med på att hämtas ned.

Deras fängelsestraff var betydligt längre än alla tidigare straff. Marcus släpptes i februari efter 16 månader. Så länge har ingen suttit i fängelse för fredlig protest sedan alla vuxna fick rösträtt.

Ska skiljas från familjen

Du kanske tänker att det är nog – långt mer än nog – för fredlig civil olydnad. Men nej. Marcus är tysk medborgare med temporärt uppehållstillstånd i Storbritannien, där han bor med sin familj, partnern Holly Cullen-Davies och två bonusbarn. Alla som inte är medborgare och döms till minst tolv månaders fängelse utvisas automatiskt till sitt hemland, såvida de inte överklagar och vinner. Enligt organisationen Settled, som hjälper EU-medborgare boende i Storbritannien, verkar det här vara ”första gången i Storbritannien man utvisar någon som dömts för att protestera”.

Holly, som är konsertpianist och körledare, kan inte flytta till Tyskland; hennes barn måste bo nära sin pappa och hon sköter även om sina föräldrar. Jag träffade paret för första gången härom veckan och har sällan träffat ett mer hängivet par. Men såvida inte Marcus vinner sin överklagan förlorar de på ett grymt sätt sin rätt till ett familjeliv. Holly sade till mig: ”Det är oerhört sorgligt att stå inför risken att åtskiljas för livet. Det känns som ett outhärdligt straff mot hela familjen.”

Det här är bara ett exempel på den politiska klassens hämndbegär.

Inrikesministerns grymhet

Det här är bara ett exempel på den politiska klassens hämndbegär när den försöker kväva demokratiska protester. Klimataktivister har nyligen berövats sin rätt att förklara sina motiv inför en jury och prövas nu som om de vore likgiltiga vandaler. De som ändå försökt förklara har satts i fängelse för domstolstrots. 

Den 69-åriga Trudi Warner åtalas på den brittiska regeringens befallning för att ha hållit ett plakat som fastslog ett vedertaget faktum i brittisk lag: att jurymedlemmar har rätt att agera i enlighet med det egna samvetet. För första gången i mannaminne har en aktivist fått fängelse (sex månader) bara för att ha gått längs en gata. 

Inför våra ögon rör sig lagen och dess tillämpning radikalt närmare ägarklassens intressen; i det här fallet olje- och gasbolagens.

Inrikesministern skulle kunna stoppa Marcus utvisning i ett slag. Hittills har 157 000 personer skrivit under en namninsamling som uppmanar honom att göra det. När orättvisa läggs till orättvisa uppvisas stor grymhet. Vi behöver våra Robin Hood.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Översättning: Jenny Cleveson