Jag ber om ursäkt att jag uttrycker mig så svävande, utan att konkretisera. Som journalist är jag just nu främst beroende av två länders myndigheter för att bevaka denna konflikt: Egyptens och Palestinas. Mina rapporter är försenade av flera skäl men alla har med dessa myndigheter att göra.Tillfälligtvis kan jag inte gå in på fler detaljer. Inte för att vara kryptisk utan för att kunna göra mitt jobb de kommande veckorna.
Slussas runt bland utvalda
Detta krävs för att jag till slut ska få något gjort annat än att skrapa på ytan. Andra internationella journalister och jag slussades runt till olika platser för att möta i förhand utvalda människor och jag har redan kunnat konstatera att viss rapportering vi “bjuds in till” skulle innebära att vi bryter mot vårt uppdrag. Därför måste jag be om lite tålamod. Jag tänker inte göra på det viset.
Det som sker påminner mig om det Dagens Nyheters Anna-Lena Laurén skrev den 1 januari om hur bevakningen av Ukraina alltmer sker med hjälp av fixare och hur skickliga ukrainare blivit att skapa tilltalande medialt innehåll. Hon skrev om hur hon i Charkiv blivit erbjuden guidade turer, bland annat Kharkiv city war tour och om hur finska Yle skrivit ett hjärtvärmande reportage om läsande, ukrainska soldater utan att själva ha varit på plats.
Oberoende – eller inte alls
Fixare är ofta oundvikliga inom utlandsjournalistiken men det gäller att vara kritisk även med dessa, särskilt i länder där myndigheters befogenheter sträcker sig långt utanför demokratins gränser. Och särskilt i krig. Som journalist gäller det att alltid fråga sig: Varför tar de mig just hit? Varför talar jag med just denna människa om jag inte valt hen själv? Vad händer om jag talar med någon ut protokollet?
Jo, vilket jag har märkt allt för tydligt: Det väcker irritation och försvårar. Men jag gör det ändå. Det finns bara ett alternativ. Att rapportera oberoende. Eller inte alls.
Det är oerhört frestande att tillfredsställa hemmaredaktionen och er, kära läsare, med vältaliga vittnesmål från utvalda offer och soldater, använda deras bilder eller själv fotografera dem (kanske utan att visa de andra journalisterna på plats) och bara skicka direkt. Men tack vare Dagens ETC:s läsares satsningar på tidningen finns det utrymme att göra ett noggrannare arbete.
Myndigheters vakande ögon
Än så länge har jag bara kunnat rapportera om ett fall, gällande de för tidigt födda Gaza-bebisarna, där jag å ena sidan kunnat ha kontakt utan påverkan utifrån och å den andra kunnat bekräfta från oberoende organisationer att berättelsen jag återberättar stämmer. Att vara på plats är inte alltid bättre. Det sociala (auktoritära) trycket har varit för stort hittills. Om jag intervjuar någon inför en myndighets vakande öga urvattnas vittnesmålet, i bästa fall. Förvrids oftast – har jag blivit varse om i konkreta fall. Om det tänker jag berätta.
Kring det pågående angreppet mot Gazaremsan, liksom det som Ryssland begår mot Ukraina, finns starka krafter med intresse att styra rapporteringen. Från alla håll.
När jag har lyckats få samtal vid sidan om har en annan bild än den initiala målats upp.
Misstros eller mördas
För att vara tydlig, ”den andra bilden” handlar inte om huruvida civila på Gaza-remsan lider, fördrivs, svälter eller dödas. Om detta råder inga tvivel. Men som du säkert redan vet så förhindras inte bara Gazaborna från att ta sig ut ur Gaza – vi utländska journalister förhindras även att ta oss in. De palestinska journalister som finns på plats misstros eller mördas. Det finns dock vissa intressanta möjligheter att ta sig in framöver eller åtminstone rapportera oberoende kring så att ni som läsare ska känna er trygga med informationen.
Detta har dock gjort att jag fattat beslutet att inte komma med snabba rapporter om det lilla jag kan berätta nu – utifrån förvissningen om att kunna berätta mer djupgående inom kort.
Jag kan berätta om korruption och det skrupelfria utnyttjandet av människors desperata situation.
Om inte annat ska jag berätta mer om vilka intressen som finns att försöka styra journalisters arbete för att ni, läsare, ska känna igen dem när ni ser dem. Jag kan berätta om korruption och det skrupelfria utnyttjandet av människors desperata situation.
Och tala med så många Gazabor jag kan.
För inne i Gaza pågår något fasansfullt. Det fasansfulla drabbar människor. Människor som är just det, varken mer eller mindre.
Det kan jag bekräfta.