– Det är omöjligt för mig. Jag kan inte välja en och svika en annan.

Han var runt 70 år när vi möttes i Egypten i januari 2024. Hans familj var kvar på andra sidan gränsen, inne på Gaza-remsan. 80 000 dollar – drygt 880 000 kronor – skulle det kosta honom att få ut hela sin familj genom att muta de korrupta gränsvakterna. Men Abderrahim berättade att hans tillgångar “inte ens kom i närheten”. Kanske skulle han kunna betala för att få ut en person, men hur skulle han kunna välja? Ett barnbarn men inte ett annat? Den ena dottern men inte den andra?

Mörkret över Gaza

Ljudet av hans röst och minnet av desperationen i hans blick har jag burit med mig genom året, ackompanjerat av frustrationen över den totala blockaden. Omöjligheten inte bara för mig utan också mina kollegor att få tillträde till Gaza. Jag var i kontakt med hjälporganisationen World central kitchen i Egypten för att åka med dem åtminstone till gränsen, men de menade till slut att en journalist inte kunde följa med ens dit, att det skulle kunna äventyra deras eget tillträde till Gaza. Lite senare skulle det kunna gå.

Lite senare kom nyheten. Sju av World central kitchens medlemmar dödades av Israels bomber i Gaza.

Hjälparbetare, journalister, civila. Dödade.

I Paris träffade jag senare Israels ambassadör, Alona Fischer-Kamm, och frågade om nekandet från Israels håll att släppa in internationella journalister till Gaza, medan palestinska journalister på plats avfärdas som propagandister – och mördas. Hon svarade: 

– Israel kan inte garantera er säkerhet.

Mörkret fortsatte därmed, så mycket som pågick och pågår som vi inte får se trots att alla rapporter som faktiskt kommer pekar i samma riktning: brott mot mänskligheten. Folkmord.

Vi visste och vi vet.

”Emma, de har invaderat!”

Egypten gränsar samtidigt till ett annat land i krig: Sudan. Men till skillnad från flyktingarna från Palestina kunde sudaneserna ta sig in i landet utan att betala ohemula mutor. En halv miljon flyktingar kom därifrån. 

Han var en odugling, berättade hon, och jag skakade på huvudet och höll med.

I Kairo mötte jag Leila, en kvinna som inte bara är sudanes utan också min vän, eftersom jag själv har bott i Khartoum för länge sedan. Den avlägsna konflikten blev verklig för mig när hon, min vän, talade om huset som hon köpt och inrett efter skilsmässan från sin man – vi pratade om skilsmässan också, som vänner gör. Han var en odugling, berättade hon, och jag skakade på huvudet och höll med. Han var inte värd henne, helt klart! Hon hade det bättre utan honom med vänner, familj samt ett syfte i sitt yrke med att koordinera arbete kring sexuella brott i krig och katastrofer. Och så hade hon sin älskade bostad. Ett hus hon ville leva i “resten av livet.”

– Emma, de har invaderat det! Milismännen! De bor i mitt hem med mina möbler, mina saker – allt. Jag har hela mitt liv i fotografier, mina diplom, allt finns kvar där, och nu bor milisen i mitt hem.

Rapid support forces (RSF), en av miliserna som strider i Sudan mot den sudanesiska armén, SAF, har alltså ockuperat min väns bostad. De sover i hennes säng och äter vid hennes bord. Det är på riktigt – inget avlägset okänt, det är inte ens intervjupersoner: det är en vän som jag annars delar intima samtal och förtroenden med. Och det är tillräckligt icke-våldsamt för att inte instinktivt vända bort blicken såsom sker när lemlästade barnakroppar och våldtäkter skildras.

Det är också mycket enklare att hålla avstånd om man inte har någon relation till någon på plats. Precis som det blir lättare för det internationella samfundet att titta bort om det inte rapporteras överhuvudtaget. 

Minst 150 000 personer ska ha dödats i Sudan. Hisnande elva miljoner sudaneser är på flykt.

Och i Gaza fortsätter fasorna oförtröttligt snart ett år senare. 

Presidentens impopulära beslut

Samtidigt:

Hemma i Frankrike pågår livet i princip som vanligt. Om man med “som vanligt” menar att landet kastas in i kaotiska nyhetscykler i och med presidentens nycker. Det var ju till exempel val till EU-parlamentet i juni. Alla opinionsmätningar pekade i samma riktning: högerextrema Nationell Samling, med Jordan Bardella (och som alltid Marine Le Pen) i spetsen, skulle kamma hem storseger. Över 30 procent av de franska rösterna såg de ut att få, medan presidentens kandidat inte ens skulle få hälften. Macron, vars två stora syften med sitt presidentskap enligt egen utsago var att göra Frankrike starkare i EU och göra extremhögern “obetydlig,” gick mot ett svidande nederlag.

För nu såg det ut som att extremhögern inte bara var betydande utan en dominerande politisk kraft – och dessutom var på vippen att försvaga inte bara Frankrike utan hela EU.

Marine Le Pen sa att om det faktiskt skulle bli så borde Emmanuel Macron upplösa den franska nationalförsamlingen och att “fransmännen vill ha en annan politik”.

Få kunde ana att Emmanuel Macron skulle göra just det redan på valnatten, när resultatet var ett faktum som bekräftade opinionsmätningarna. Han upplöste faktiskt parlamentet och utlyste nyval bara tre veckor senare, som för att säga till fransmännen: Är det här vad ni vill ha? Upp till bevis!

Det var ett beslut som en majoritet av fransmännen, även Macrons egna väljare, motsatte sig. Till och med vänstern och extremhögern – eftersom de gavs så kort tid att kampanja och organisera sig 

Jag hann tänka att nu blir det åka av.

Själv satt jag och livebevakade det hela för Dagens ETC:s sajt. I sådana lägen är det svårt att zooma ut, men jag hann tänka att nu blir det åka av. Vart skulle detta ens sluta? Det rådde en allmän övertygelse om att antingen skulle extremhögern ta hem ännu en storseger, vilket opinionsmätningarna visade, eller så skulle folk ta sitt så kallade förnuft till fånga och ge macronisterna förtroende att regera trots allt.

Sommar-OS blev en storsuccé

Istället: en vänsterskräll. Den nya vänsterkoalitionen Nya folkfronten blev störst – dock utan absolut majoritet. Högerextrema Nationell samling med allierade kom inte långt efter, men många röstade på både macronistkandidater och vänsterkandidater för att blockera extremhögern.

De franska väljarna hade alltså till sin majoritet röstat på vänstern och väldigt resolut mot extremhögern, men inte minst underkänt Macrons politik.

Den samlade vänstern krävde att få tillsätta en vänsterkandidat till premiärminister. Men Emmanuel Macron, sin vana trogen, ansåg att eftersom väljarna tydligen inte vet sitt eget bästa och eftersom vänstern “vägrar kompromissa” så skulle han fatta ett eget beslut.

Men först, lägligt nog: OS-fest! Presidentparet bjöd in den internationella pressen till Élyséepalatset, och sedan skedde det som till och med fick världens mest gnälliga befolkning, det vill säga fransoserna, att känna stolthet. Sommar-OS i Paris 2024 blev en storsuccé. Omkring 86 procent såg invigningen som en succé, endast reaktionära högerpopulister försökte ta kol på glädjen genom att förfäras över att de sett “translobbyister” besudla “den kristna sista måltiden” – trots att det i själva verket var en skildring av Dionysos fest med gudarna. 

Det är som att han inte minns Gula västarna.

Succén hjälpte dock inte president Macron nämnvärt. Att han flera månader efter vänsterskrällen och med OS-festen avslutad tillslut utsåg den konservativa premiärministern Michel Barnier, som bildade en väldigt högerlutande regering med löften om tuff invandringspolitik, fick inte den effekten han hade trott. Det slutade med att nationalförsamlingen avsatte regeringen efter att den rundat parlamentet för att driva igenom sin budget. Misstroendeomröstningen kom från “den oansvariga extremhögern och extremvänstern”, som president Macron uttryckte det. 

Han fortsatte att hävda att det var de nyligen folkvalda parlamentarikerna och inte han själv som nu svek väljarna.

Rekord i modern tid

Emmanuel Macron håller fast vid att han inte har gjort något fel. Han har i skrivande stund utsett den fjärde premiärministern för i år, vilket är rekord i modern tid. Ännu en mittenpolitiker som lutar till höger: François Bayrou. Det är nästan som att allt handlar om att Emmanuel Macron ska kunna driva igenom sin egen politik oavsett vad väljarna tycker, för att han är övertygad om att det är den enda vägen framåt. Som att han tror att fransoserna kommer att tacka honom på lång sikt.

Det är som att han inte minns Gula västarna.

Ett oroligt Frankrike berör inte bara de miljontals fransmän som anses leva under fattigdomsgränsen – det berör hela Europa. 

Och långt utanför Europas gränser.  Jag kan inte släppa Abderrahims desperation – han som under året för övrigt återvänt till Gaza eftersom han föredrar att dö med sin familj än leva utan dem. Exakt samma sak gjorde en annan manlig Gazabo som lyckats ta sig ut men inte kunde få ut sin familj. 

Jag kan inte heller släppa min sudanesiska vän i Egypten vars hus bebos av skrupelfria milismän. Eller Donald Trumps storseger i USA – en seger som kanske möjliggjorts av liknande svek som de franska väljarna upplever.

Finner sig inte i att bli överkörda

2024 avslutades dock också med att den sydkoreanske presidenten Yoon Suk-Yeol blottade sina diktatoriska impulser genom att införa militärlagar – men folkets protester och parlamentarikers gallerklättrande för att underkänna honom lyckades. 

Och en tyrann som Syriens Bashar al-Assad kunde tydligen störtas, vad som verkar väldigt hastigt. Vad som än kommer efter honom, finns det ett hopp i att det gick och ett vagt hot mot andra tyranner som Rysslands Putin, Irans Khameini. 

Kanske blir Trumps auktoritära impulser för mycket även för amerikanerna och de reagerar på ett vis som påminner om sydkoreanernas?

Franska väljare och folkvalda är i alla fall inte kända för att bara finna sig i att bli överkörda 

Det vore dock enkelt att vara pessimist. Att se exempel som Sudan, där revolutionen väckte hopp 2019 men nu är världens värsta humanitära katastrof. Eller Iran, där revolutionen “Kvinna, liv, frihet” 2022 ännu inte lett till frihet. Eller bara det som skrämmer med demokratin: att den de facto innebär att om tillräckligt många som tycker något helt annat än du röstar på en kraft du inte gillar – eller till och med skrämmer dig – så måste vi anpassa oss. Att en fascist kan bli demokratiskt val.

Hotet som alltid glöms bort

Det insisteras på att vi journalister måste ta exempelvis Trumps väljare på allvar, eller som här i Frankrike: Le Pens.

Att deras åsikter och rädslor måste tas på allvar Och jag håller med!

Nyhetscyklerna accelererar, i varje sväng en ny kallsup.

Men exemplet Frankrike har lärt mig något annat också. Vi journalister måste även till större grad ta de grupper Emmanuel Macron kallar “extremvänsterns” väljare på allvar. Deras rädslor. De som Yoon Suk Yeol i Sydkorea kallar “kommunister” eller “pro-Nordkorea”, de som på många håll kallas woke-vänster, islamistkramare och klimatfascister. 

Jag har ingen aning om vad som väntar 2025. Det känns som att vi har kastat oss ut i en sådan där vindlande lång vattenrutschbana utan att veta om ställningen håller eller om poolen där nere är fylld med vatten eller har tömts. Nyhetscyklerna accelererar, i varje sväng en ny kallsup.

Och alla de här vändningarna får oss att, återigen, glömma det hot som förenar oss globalt:

Klimatkrisen.

Emma Dedorson
Bor i Paris. Bevakar för Dagens ETC:s räkning Frankrike men gör dessutom frekvent journalistik om EU samt nedslag i framför allt Spanien.